Aftonbladet – 12 oktober 1872, sida 3

upptäcka det fladdrande skenet lyktorna på kajen, dit de alltmera närmade sig. Vi äro framme nu, Grogram. Änuu en fjerdedels timme och det är gjordt. Gjordt? Hvad är det som är gjordt? sade Grogram i det han hastigt vände sig emot honom och talade med däst, halfhviskande röst, Oron och ovissheten, risken, utgifterna, allt hvad jag under så lång tid har utstått, äro förbi och det slutliga resultatet väntar mig. Har ni hört ordspråket: bäst att ej räkna kycklingarna ijanan de krupit ur skalet, gade Grogram med ett visst hån. I Hvad fall är ni närmare målet nu, än då vi seglade från Newyork? — eller än då vilandstego från Mohikanen? Ni vet ju inte mera nu hvad ni är färdig att dö af begär efter att veta, än ni då gjorde det. Om jag hade sträckt på halsen och flaxat med vingarna och galit — se, då kunde ni haft skäl att jubilera, men nu synes det mig vara litet i otid. Jag har hållit min förbindelse, sade mr Pentweazle i det han sträckte sig på täspetsarna och hväste sitt svar i örat på Grogram, ty det föll sig så att första afdelningen af kontraktet har kommit på min lott. Den har ock af mig blifvit utförd. Så snart ni sätter foten på kajen har jag, slutat mitt värf; i och med detsamma börjar. ert; kom bara ihlg det! Hå, efter ni nu har slutat, som ni säger svarade Grogram gäckande, så kan ju in genting hindra mig att säga, adjö med er! och gå min egen väg, Se så, jag gycklade ju bara med er, fortfor han, då han såg ett i högsta grad obehagligt uttryck sprida siggöfver mr Pentweazles ansigte, Jag