Aftonbladet – 11 oktober 1872, sida 3

får vara helt allena. Hör hit! kom med Vvägnen. Kusken, som helt lugnt hade hvilat i sadeln och med mycken synbar belåtenhet betraktat mötet mellan de älskande, hade blifvit störd i detta nöje genom den gamle herrns ankomst och derefter användt sin tid med att sätta en ny snärt på sin piska. Då mr Womersley ropade honom, gjorde han genast bruk af densamma och satte hästarne i kort galopp. Frank yttrade Visserligen en önskan att Ellen skulle stiga upp jemte honom i vagnen, .men tycktes just icke heller ha något emot att fara ensam och nästa ögonblick bar det af med rask fart fram till gården. Tror ni att han är sjuk, morbror? sade Ellen med ett uttryck af oro i röst och blick, sedan Frank åkt sin väg. -Han ser så grufligt svag och aftärd ut, ja, han måste visst vara allvarsamt sjuk, annars skulle han aldrig ha bleknat så mycket då jag tilltalade Hönon. Han är utan tvifvel mycket affallen och mager, svarade mr Womersley, men sär kerligen är detta en verkan af umbäranden och hårdt arbete i stället för sjuklighet. Hans utseende, synnerligen uttrycket i hans ögon, inger mig vida mera föreställning om en person som lider till själen, än till kroppen. Hvad som jast nu upprörde honom, var din hänsyftning på hans strid vid Gravesend med den förrymde : brottslingen, hvilken han på så allvarsamt sätt gjorde sig qvitt. Utan tvifvel kunde Frank icke handlat annorlunda och hvad han gjorde skedde Plott till sjelförsvar, men jag kan väl fatta den fasa en hederlig män skall känna vid erinringen af att han dödat en medmenniska, om han också gjort det för att rädda sitt eget lif,