Aftonbladet – 11 oktober 1872, sida 3

ljussken som under några sekunder genom densamma utströmmade, satte mig i tillfälle att se hans drag och jag igenkände perso. nen genast. Han var väl bekant inom guld: distrikten, ej så mycket för sitt vilda, gräl aktiga sinne, — ehuru det ensamt skulle varit nog att göra honom beryktad, — som inte mera för den envisa otur, som enligt allas utsago, ständigt hade följt honom. Så förföljd hade han varit af ett oblidt öde, att han fått smädenamnet Jona och inga guldgräfvare ville upptaga honom till kamrat. Han sågs derför alltid arbeta ensam och skild från de öfriga, alltjemt klagande öfver att hans tid och arbete voro bortka. stade, hans vinst noll. Jag hade sett denne man då och då, ute på guldfälten och flera än en gång uppträdt till hans försvar under gräl med andra guldsökaro. Då jag nu såg honom störta till marken, var det naturligt att jag skyn dade fram, uppreste honom och talade sådana ord af tröst som jag kunde. Han hade druckit men var fullt redig, kände genast igen mig och frågade om jag ville föra honom till hans bostad. Jag gjorde så, stannade hos honom under en dei af natten och gick åter dit nästa dag, tillsammans med läkaren, Sedan denne betraktat den sjuke, sade han åt mig i förtroende att ros började visa sig i de sår han erhållitti ansigtet då han föll och att de kunde bli farliga för lifvet. Mot all beräkning tycktes patienten ha hört doktorns yttrande, ty då denne var gången, ropade han mig till sig, uttalade sin öfvertygelse att hang sista stund var nära och ville derför anförtro en hemlighet åt mig, den enda menniska i verlden, som sedan flera år tillbaka hade visat honom välvilja (Forts.)