Aftonbladet – 11 oktober 1872, sida 3

gersven, som är mig så attacherad, sade Ellen, att han påstår sig inte kunna finna gåfvor nog kostbara för mig och endast värderar sin rikedom derför att jag delar den med honom. Och hvem är denne tillbedjare, om jag får fråga? sade Frank, i det han till hälften drog undan armen. Der sitter ham, sade Ellen gladt, och rökar sin fasliga tobak och låtsas inte höra hvad vi säga. Jag tycker dock det kan vara tid på, att vi ej längre tänka blott på oss sjelfva, utan äfven taga honom med i samtalet. Morbror! ropade hon, Frank är på väg att bli svartsjuk på den herre, gom har gif vit mig dessa ringar. Det må han väl vara, min kära flicka. svarade den gamle herrn lugnt. Han har en så envis rival, att.till och med då du och Frank bli gifta, är den nämnda perso nen fast bestämd för att dela samma hem som ni och fordra en liten andel af eder tillgifvenhet så länge han lefver. Och, propos, efter vi tala om giftermål, så kan jag väl tro att ni ha. alltför mycket ati säga hvarandra, för att ännu ha hunnit vid röra detta ämne? För min del, sade Frank, har jag tänkt att ju förr... Nej, nej, afbröt honom Ellen, ni hal ingen rösträtt i denna fråga, min herre den bör endast och allenast bestämmas a morbror och mig. Vet du väl, Frank, at genom din oväntade ankomst har du brag alla våra anordningar i oreda? Vet du at vi hade uppgjort den allra förträffligaste plan att göra dig en öfverräskning? En öfverraskning! Hvilken då? Vi hade visserligen inte alla detalje: fullt klart för oss, men dem trodde vi os: nog få tid till att bestämma; vi tänkte al