Aftonbladet – 11 oktober 1872, sida 3

TEATER. Mindre teatern: Kommunisterna, dramatisk tidsbild i 5 akter, 3:dje akten afdeladi tablåer Svenskt original. Den anonyme författaren till detta stycke har valt ett ämne, som, allt efter olika uppfattning, torde vara mycket lätt att behandla eller ock mycket svårt: gisslingen af Inter nationales läror och dylikt. En produkt hvari på ett verkligt dramatiskt sätt sådans vår tids lyten blefve framställda, kunde utar någon jemförelse för öfrigt helt oförfäradf ställa sig vid sidan af Tartuffe. Attförfat taren icke är någon Moliere, bör ju emeller tid ej klandras; men å andra sidan kan man ej gerna öfverse med den fullständiga från varon af all dramatisk utveckling i hans pjes. En serie tablåer, utan tvifvel mycket välmenta och uppbyggliga, är hvad han upprullar. Man får sälunda se arbetarne hos en fabrikant till en början vara idoga och lyckliga, derpå göra strike och bli olyckliga samt slutligen ångra sig och till allmän båt nad afsvära kommunismen. Man kan hvar som helst i stycket taga borten bit utan att detta det ringaste skadar sammanhanget — något, som till åskådarnes förmån de senare aftnarne verkligen ock blifvit gjordt; pjesen är icke så och så många akter, utan-så och så många repliker lång, och endast författa ren, som den straffande eller belönande rätt färdigheten, sköter handlingens gång. De. som borde vara de handlande personerna, stå så handfallia, att man tycker sig försatt bland idel stackare, hvilkas, tack vare hrr Nilssön och Michal, i ett par fall nästan jättelika utseende, i förening med en så yt terlig hjelplöshet, frambringar ett, mot be räkning, högst komiskt intryck. Man be tänke, att fabriksegarens högra hand, den förträfflige Berg, som hatar socialismen sår som pesten, troligen kunde genom ett enda ord till sin husbonde afstyrt hela eländet. men i stället af pur beskedlighet -— eller hvad det nu är — tiger med hvad han vet om de tredskandes planer och blott slår sig för pannan, gråter och beskärmar sig i enrum, I hög grad orimligt är ock slutet, då allt i en handvändning reder sig: de strikande infinna sig i den rysliga afsigten att rifva ned fabriken, men taga lika hastigt som lustigt skeden i vacker hand och lyfta till på köpet under hurrarop patronen på sina armar! Härvid saknas blott en ben: galisk eld för att göra det hela riktigt gripande. Allt nog, författaren har tydligen ej varit uppgiften vuxen, men har dock i åtskilligt ådagalagt förtjenster, som berättiga till förhoppningar om bättre lycka en annan gång. Hans karaktersteckning är stundom icke illa, t. ex. af den lättfärdige skrodören och den farlige ränkmakaren — lyckligt återgifna af hrr Bergström och Michal — och dialogen är oftast ganska tillfredsställande. Dock kunna vi äfven här anmärka en och annan smaklöshet; då bland annatfabrikantens tilltänkte måg, grosshandlaren Driige, en i förbigående sagdt knappast ur verkligheten hemtad skapelse, tänker sig svärfadern bland spillrorna af fabriken, jemför han honom, märkligt att omtala, med Marius på Kartagos ruiner! Äfven förekomma sådana ledsamma ordspel som insatt, landsatt och strandsatt o. s. v. Utförandet är i det hela taget ganska berömvärdt, kanske dock här och der något väl patetiskt.