Aftonbladet – 11 oktober 1872, sida 3

Huru tanklöst af mig — huru förskräckligt tanklöst och hjertlöst, att jag kunde upptaga ett sådant ämne! sade Kllen. Tanklöst, mitt kära barn, det må så vara, men inte hbjertlöst, och kanske är det bäst att vi på detta vis ha kommit ifrån att vidare tala om detta ämne. Frank skall gan ska säkert ha en mängd äfventyr att berätta för oss, hvilka han genomgått sedan vi skildes åt; men denna hemska affär behöfva vi aldrig mera återkomma till. — Två timmar derefter sutto Ellen och Frank vid det hvälfda, utbygda fönstret i bibliote ket och sågo utåt det sköna landskapet som låg nedanför dem, öfvergjutet af ett blän dande månsken, medan mr Womersley hade tagit plats på behörigt afstånd, med sin stoppade pipa och blott då deltog i samta let, när något yttrades direkte till honom. Ellen hvilade sitt hufvud mot Franks axel. hans arm låg omkring hennes lif, medan hans andra hand lekte med ringarne på hen nes hand, hvilka gnistrade i mänljuset. sDessa fingrar ha blifvit prydda annor landa nu, än då jag senast höll dem i mir hand, älskade! hviskade Frank. Den stac kars, lilla ringen med sina turkos, som jag gaf dig, ser helt förlägen ut ibland desse diamanter, opaler och smaragder. Den är mig kärare än någon af de öf riga, Frank, svarade den unga flickan; de är den enda som aldrig, hvarken natt elle dag, lemnar min hand. Sel tillade hon oci rörde ringen med svårighet, hvarvid en lite! fördjupning i fingret visade sig; den ha letat sig väg in i mitt finger, sedan di först satte dit den, liksom du har blifvi bofast i mitt hjerta. Hvilkens gåfvor äro dessa? sade Fran i det han vidrörde de dyrbara ringarne. De äro allesammans presenter af en un