RR ER a FAR AA oo HH VA AN karen, hvadan högst få sjuka undgått att anteckna sig, så framgår, att sjukligheten ej varit betydlig, utan snarare ringa. Hr G. K. förbigår äfvenledes följande: Skolan torde väl indirekt, såvida den fordrar för mycket hemarbete, hafva någon skuld härtill (till förökad hjertverksamhet), men dock förekommer stark hjertklappning och bleksot alltför allmänt bland alla samhällsklassers barn för att man skulle gifva skolan ensam skulden. Den djupastliggande orsaken till den nu rådande sjukdomskonstitutionen, anaemi och bleksot, daterar sig säkerligen ej från nutiden. Härefter påpekas bränvinsmissbruket bland folket i allmänhet samt det yppiga och lättsinniga lefnadssättet bland ståndspersonsklasserna. Nutiden är väl ej ännu fri från dessa nationalfel, och har dessutom under sista mannaåldern tillkommit en ej mindre farlig, helsoförsvagande orsak, nemligen den nästan öfverallt rådande fruktan för frisk luft med den deraf nödvändiga följden: en klemmig uppfostran, hvarpå anföres, huru vanligt det är, att klen och otjenlig föda förekommer, att luften i boningsrummen är osund och dricksvattnet dåligt. Med fb ord sagdt: föräldrar och målsmän böra se sig väl före när de sända barnen till staden och skolan samt ej tro, att allt är väl bestäldt för deras helsa, blott de få föda och husrum. Hvad angår Upsala, så anför läkaren för läsåret 1869—70 bland annat följande: Särskildt afseende har blifvit fäst vid bleksot, som torde få anses mera än andra sjukdomar gälla såsom exponent af öfveransträngning. På ålder och förmögenhetsvilkor har äfven afseende gjorts. Uppgifterna om de senare, om ock ej af synnerlig tillförlitlighet, äro dock den enda ledning, man eger för att bedöma de mer eller mindre gynnsamma sanitära förhållanden, som i hemmen utöfva sitt inflytande på lärjungen och säkerligen 1 högre grad än läroverket bestämma hans helsotillstånd. — Om vi uteslu-tande fästa oss vid de med god kroppekonstitution utrustade, finna vi det egna förhållandet. att klorosea visar ett iemut af. tagande från skolans lägsta klusg till den högsta. Härefter gendrifver förf. invändningen, att bleksoter, förekommer i allmänhet mera i de yngre åren m. m., samt tilllägger Minskningen från en tredjedel elser nära en fjerdedel till mindre än en tiondedel synes utvisa, att skolan ej utöfvar ett alltför menligt inflytande på sina alumner och icke får anses som upphofvet till ens flertalet fall af bleksot. En annan orsak dertill och mera påtaglig torde man få söka i de mindre goda hygieniska förhållanden, under hvilka en stor del af lärjungarne lefver i sina hem. Dessa uttalanden visa tydligt, att insigtsfulle och erfarne läkare, som särskildt sysselsatt sig med hithörande förhållanden, icke anse det vara ådagalagdt, att skolarbetet är skadligt för helsan, utan tvärtom söka grunden till svaghet och sjuklighet hos ungdomen företrädesvis i andra omständigheter. Men å andra sidan står hr G. K. med sina påståenden om huru man äflas attförstöra hvad Gud har skapat högst och herrligast på jorden. Förmodligen har han anstält undersökningar, som berättiga till ett sådant omdöme; ty icke kan det vara nog att, derföre att fall af sjuklighet förekomma i skolorna, helt enkelt kasta skulden på dessa, med förbiseende af andra förhållanden. ogiken lär, att en verkan kan hafva flere orsaker; det är denna sanning vi ansett oss böra företrädesvis inskärpa och, utan att sjelfva fälla något åtslag i frågan, hafva vi velat visa, att hr G, K. blott gifvit påståenden, ej bevis. Hvad dem, som äro med klen helsa utrustade, vidkommer, kan det blifva en särskild fråga huru med dem bör förfaras; men då hr G. K, talar om hvarje friskt och normalt bildadt barn och sedan uppdrager en skildring af huru detta i skolan pinas och slutlligen blir en häglös skolyngling, så är detta alldeles öfverdrifvet, utom möjligen i enskilda fall, och är det för öfrigt ej ens gilvet, att skolan bär skulden till dylika. Vidare säger hr G. K.: Vi hafva för dessa falls — undervisning at de svagare barner — och äfven för andra tänkt oss möjligheten af ett fritt val af lärokurser inom vissa gränser, men detta lirer ej duga, säges det. I sådant fall blir gemensam skolundervisning omöjlig, hvarpå frågas, hura RB. T. vet detta. Vårt yttrande gällde hr G. K:s första uttalande, att föräldrar och målsmän skulle vara berättigade att för sjna barn och pupiller erhålla undervisning i de läroämnen, de sjelfva önska, och att det för detta fall är fullt riktigt, lär vara temligen gifvet. Önskas bevis härför, så hänvisa vi till den förändring br G. K. sjelf gjort genom tillägget inom vissa gränser, hvarigenom han sielf lemnat det bästa bevis för sin motståndares sats, i sådan bevisning lycklig nog. Hvad nu de fria lärokurserna inom vissa gränser angår, så lära tvifvel kunna hysas om deras ändamålsenlighet, i trots af ett par anförda exempel angående qvinliga lärokurser, af hvilka doek det ena af en annan insändare J. R. har jäfvats. Förståndige lärare klaga nu öfver svårigheterna att sammanhålla latinlinie och reallinie; svårigheterna torde ej blifva mindre, om grupperna blifva flere. Hr G. K. förklarar, att han med skolans målsmän ej menat lärarne. Fägnesamt att så är, ty det såg ut, som om lärarne åsyftats, då man läste följande meningar — — — — mäste det förefalla högst besynnerligt att finna hela saken af skolans målsmän) behandlas med en lätthet, som ingalunda kan anses befogad på grund af större insigten, Det är dock ej allestädes, der skolornas målsmän) på detta sätt fattat sin pligt mot den ungdom, hvars intellektnella och moraliska vård blifvit dem anförtrodd, och mer än en skarpsynt lärare) har med oekymmer uttalat sina iarhågor för följlerna af det nu gällande systemet. Men ifven om uttrycket afser de styrande — månne ecklesiastikministern och expeditionssekreteraren? — så är jemförelsen angående, ryglandet oriktig, ty de styrande hancia tär efter bästa förstånd och öfvertygelse ch begå intet otillåtet, då de fortfara att sillämpa ett system, om hvars skadlighet NN RR KA