(Insändt.) Om öfveransträngning i skolorna. Hr G. K. har i n:o 199 af Aftonbladet gjort ett försök att försvara sin förra uppsats i detta ämne. Huru motbjudande det än är att inlåta sig i vidare meningsutbyte med en förf., som i sin framställning begagnar en sådan ton, bör det dock ske för sakens skull och på det ej allmänheten må blifva missledd. Hr G. K. söker göra troligt, att han hufvudsakligen velat beriktiga den ofulständiga relatering, som blifvit gjord af en korrespondent från Göteborg i fråga oml5are mötets derstädes afgifna svar 5 det spörsmål, Stockholms läraresällskap framställt. I den förra uppsatsen förekommer detta, som nu angifves vara hufvudändamålet, endast i förbigående, under det att uppsatsens utgångspunkt är korrespondentens uttalade åsigt, att tron på någon farlig öfveransträngning i skolorna ej lyckats vinna synnerlig terräng, Till yttermera visso anför hr G. K af korrespondentens meddelande i början af n:o 74 B endast följande: resultatet var sådant, att endast en af de i diskussionen deltagande lärarne bestämdt förnekade tillvaron af någon öfveransträngning, men att deremot ett par tillstädesvarande fäder och flertalet af lärare tycktes medgifva, att en sådan egde rum, isynnerhet i skolans högre klasser, men utesluter alldeles tillägget: men förmenada dock att den ej vore af särdales farlig beskaffenhet och att den lätt nog skulle med en ändamålsenlig omorganisation af våra skolor kunna förebyggas Detta för att visa säkerheten af hr G, K: citeringar, Hr G. K. säger vidare, satt det end: är af föräldrar, målsmän och ungdomens enskilde läkare, man kan begära den noggranna, omfattande och fortgående observation, som är nödig för att här fälla ett omdöme, Om detta är sant — hvilket vi dock ej medgifva, ithy att observationerne måste ske planmessigt och i stort, hvilket i sådant fall blir svårt — huru har åå hr G. K. kunnat fälla ett omdöme härutinnan, utan att kunna för sig åberopa dessa noggranna, omfattande och fortgående observationer. Och då läkaresällskapet ansett frågan om det timantal, som en gosse kan utan fara för helsaa undervisas dagligen ej vara möjlig att besvara i och för sig, kan då hr G. K. på grund blott af läsetimmarnes antal förklara, att öfveransträngning måste ega rum? Naturligtvis icke; detta vore att konstruera a priori. Hr G. K, anför vidare de redogörelser och uttalanden, som blifvit gjorda i program från Wexlö och Upsala af läroverkens läkare, på hvilkas ord vi i vår förra uppsats åberopat oss. Först anför han att bleksoten enligt redogörelsen från Wexiö 1871 hos skolungdomen sitager med ären, alldeles på samma sätt som hos andra barn, hvilka ej besöka statens skolor, men att ändock 10 procent qvarstå i bögsta klassen. Aftager nu bleksoten på samma sätt som hos andra bara trots skolgången, då visar redan detta, att faran ej är så stor. Och för att veta, om 10 procent äro mycket eller litet, måste man känna förkållandet med jemnåriga yng lingar, som ej äro lärjungar i elementarläroverk. I annat fall bevisar sitfran i och för sig ingenting mot läroverket. Närsynthetea visar ett tilltagande. Tetta är ock temligen gifvet. Men hörom hvad Wexiöläkaren säger härom, Sedan han angifvit de orsaker, som kunna förefinnas i sjelfva tankearbetet, anför han dessutom : adåiig belysning och fin tryckstil och den ej sällan förekommande tobakaröken i boningsrummen hos lärjungar, tillhörande de högsta klasserna. Nägra rum i skolan äro temligen djupa för att med fönster blott på ona kortväggen kunna gifva god belysning vid dagsljus samt bänkar och bord väl ej alltid passande efter gossarnas storlek, men en ännu vigtigare orsak till närsyntheten är. säkerligen den i hemmet ej sällan rådande svaga helysningen vid en rykande lampa samt den deraf föliands och äfven vid dagsljus bibehållna vårdslösa och van ligen okontrollerade ställningen med näsan nära inpå boken. Att häraf måste följa närsynthet och svag synförmåga, är likaså klart, som att dessa äkommor ofta skulle kunna förekommas gorom sträng tillsyn från börian frå föräldrar och lärares sida. Så uttrycker sig erfarenheten i fråga om den fara, som synes vara den största hvad skolarbetet vidkommer; skolan får ej all, ej ens mesta skulden, men detta har hr G. K. fornit sig böra alldeles sielemna. Tikask har han utelemnat restexionerna om de från gymnastiköfningarne befriade: att antalet befriade, isypnerhet för bleksot, varit min I ee aden NR inen talas oh, varit mini