Aftonbladet – 10 oktober 1872, sida 2

ott att en eller annan underbar svänging af ödets hjul skulle återgifva deras Iskade land till Frankrike; men ack! nu ar den sista sol gått upp, under hvilken e kunna optera för fransk nationalitet. Den tretionde dagen i September i detta ådens år 1872 är snart förliden och när lidnattstimmen slår skola protokollen aflutas och patriotismen skall icke längre afva tillfälle att förklara sig till förmån ör den franska nationaliteten. Invånarne i etta sköna land hafva slutligen vaknat op till den bistra verkligheten — det råer gråt, jämmer och tandagnisslan, Hvart an än vänder sig, finner man tecken af f sorg. Åldriga föräldrar skiljas från sina arn, som de aldrig kunna hoppas att få terse. Hela familjer vandra med tunga teg till jernvägsstationen, som nu är en amlingsplats för allt menskligt elände, enär len allmänna tron är, att alla som hafva: pterat måste resa innan midnattsklockans örsta slag förkunnat att Oktober börjat. Vågra förkunna, att man icke behöfver resa örrän den 5 Oktober, under det andra påtä, att den begärda tillåtelsen att få qvartanna till denna dag blifvit afslagen, och le mest sangviniske försäkra, att man kan röja ännu en hel månad. Tusentals hafva begifvit sig öfver gränen för att optera och hafva återvändt under det intryeket att optionen för de ranska myndigheterna är tillräcklig att skydda dem mot vidare obehag. I ett föresående bref hår jag ådagalagt det falska denna förhoppning. Alltför sent söka de iu upplysning hos en hvar, som de komma beröring med, och darra vid tanken att de skola blifva tvungna att lemna landet. De nafva nu äfven erhållit underrättelse från le tyska myndigheter, för hvilka de afgifvit förklaring om fransk nationalitet, att deras option är ogiltig, såvidt de icke lemna Hlsass. Gruppen der borta är en bild af utvanlringen i sin helhet. Den består af tre män, två qvinnor och två barn af olika ålder. Den ene mannen och den ena qvinnan äro ännu i lifvets vår, den sist nämnda bär ett dibarn i sina armar, under det en fager, lockig flicka, som sorgset betraktar modrens bedröfvade ansigte, håller sig fast vid hennes förkläde. Fadern, som är en kraftfull bonde, är klädd i blus och bär kring halsen virad en trefärgad halsduk af flera måtres längd. Han bär i ena handen en bur med två bofinkar, i den andra sina långskaftade helgdagsstöflar. Hvart och ett af barnen häller i handen en sönderbruten leksak; modren bär utom sin lef vande börda ett väldigt knyte och en liten kastrull. Bredvid dem står ett gammalt ålderstiget par, farfar och farmor, hvilka äro allt för gamla att lemna sitt kära hem och nu med blödande hjerta skola taga afsked af barn och barnbarn. En familj. som jag var bekant med, har rest till Ame rika. Morfar, mormor, dotter, måg och fyra barn hafva lemnat landet hellre än att un derkasta sig det preussiska oket, och jag känner en gammal sjutiosexårig man i när heten af Strasbourg; som på sitt döds läger opterade och tackade Gud för att han kunde få dö som fransman. Det är onödigt att försöka skildra de otaliga sce ner af smärtsam skilsmessa, som jag i dag bevitnat vid jernvägsstationen. I går lem nade 80 unga män Saverne, förutom er mängd familjer, Detfinnes icke en menniska öfver 20 år, som är qvar, De äro alla borta sade min förgråtna värdinna, mina två sö ner hafva rest sin väg och gått in i fran ska armö6n; vi hafva inga unga män qvar : staden, utan endast pojkar att passa upp 08s8. Alla äro bedröfvade.lgamla män svärje hämnd, mödrarna klaga öfver förlusten a sina söner, ungmör af sina trolofvade och sjelfva barndomens glädje är flyktad. Den 1 Oktober, dagen efter optionen skrifver korrespondenten: Det sista jern vägståget, som denna afton afgick till fran ska gränsen, medförde likasom de föregå ende Elsass unga blod och äfven mycke gammalt blod. Många, som äro vida fram skridna öfver krigstjensteåldern, hafva lem nat sina härdar oct sina barndomshem, hvilka de, tills det senaste kriget förstörde deras lifs dröm, hade hoppats att få sluts sitt lif i frid. En vacker gråhårig åldring en pensionerad militär, hvars bröst val prydt med hederslegionens kors, hade kläd med den största omsorg i en luggsliten men väl borstad rock, som am Frankriko ära berodde på, att han var väl sputsad: till sista paraden i sin födelsestad. Me möda kunde han undertrycka sina känslor då han tog afsked med sina bekanta. Min: vänner! Jag står i begrepp att lemna er sade han: som I sen, har jag hela mit bagage mgd mig, allt hvåd jak bger i vörl den — och härvid pekade han på en lite tunn nattsäck, som han bar i ena handen Jag har kämpat och blödt för Frankrike jag vill dö som fransman. TLefve Frankri kel Hang känslor qväfde hans ord, ha torkade hört ön får, sam sipprade ned föl hans kind, och skyndade sig att taga plat i en kupg. Många händer utsträcktes mo den gamle hedersmannen, hufvudena blotta des och man mumlade: Lefve Frankrike! Det var biott en hviskning, ty Plagss ärfö närvarande klafbundet; inen det Vär en bön som utgick ur hjertats djup och som gjor dg ett tusen gånger mer batriotiskt intryct än parisarnes vansinniga rop 1870: Å Ber lin! ä Berlin! Den i Bruxelles utkommande tidninge le Nord hbetvirlar tiljförlitjigheten af berä telsen om Fyske inrikesministern Tima scheffs uppträdande i anledning af Gambe tas resor och tal, hvilken vi i går efte Times korrespondent återgåfvo. Dess föregitna meddelanden, säger den ryska o: SPOT ENA sann Flik anlagt Atigkine An -0