det jordiska. Och när jag så beskref hennes sista stunder, huru mycket godt hon i tysthet verkat, samt kungens sorg och sjukdom, fäldes mången ur hjertat sprungen tär, icke mindre värd derföre att den aftorkades med afvigsidan af en af hårdt arbete styfvad hand i den yttersta vestern. På hemvägen från hr Lindholms egendom till S:t Paul passerade vi den lilla 5000 personer starka staden Redwing, så uppkallad efter en beryktad indianhöfding som påstås ligga begrafven i en närbelägen kulle. I denna lilla täcka, invid Mississippi liggande stad finnas omkring 900 svenskar. Vi blefvo här inbjudna att deltaga i en midsommars-picnic, som just då var arrangerad, och utfården gälde en 8 å 10 engelska mil derifrån belägen farm, som egdes af en svensk vid namn Öhman. Här träffade jag återigen ett stort antal svenskar, och blef fullt öfvertygad om den godå ställning, söm alla i denna del af Minnesota vistande svenskar kunna glädja sig åt. Visserligen har det tagit dem 8, 10 å 12 års häårdt och försakande arbete, men de äro da fleste ännu i sin bästa ålder, kunna således ännu länge njuta frukterna af sitt arbete och kunna gå hädan med vissheten att hafva skapat sina barn en oberoende ställning. Här. sjöngs gamla, fosterländska sånger, visserligen icke alltid af valda mansröster, men så mycket kraftigare och hjertligare, här talades för fosterlandet; och till den svenska qvinnans ära, modren, makan, älskarinnan och systern, höjdes ett niofaldigt; dånande hurra. Det var icke svårt att äfven här finna hurn djupt och innerligt den utvandrade svensken är fästad vid sitt gamla fosterland. Alla de umbäranden och försakelser han utstätt hemma äro glömda; midt i sitt öfverflöd härate erinrar han sig det torftiga svenska hemmet och det var högst få få de många jag träffade, som icke med längtan motsäg, att åtminstone få helsa på hemma. Vår värd, en 60 års man, en våcker bild af en svensk odalbonde, kom till mig sedan jag föreslagit en skål för Sverige, och yttrade med tårfylda ögon: Jag har varit 15 år bär ute, det har gudskelof gått mig bra och mina barn äro äfven lyckligt gifta här, men jag kan aldrig förlika mig med att icke mina gamla ben skulle få hvila i Sverige! Och så har jag funnit det öfverallt ! I jordkulan ute pir prärien, ilaggluset inne i skogen, i det förmögna herregodshuset på det bördiga slättländet, samt äfven hos de i städerna boende, öfverallt samma varma känsla för fosterlandet, och då jag för en gammal smålandsbonde yttrade min förvåning och beundran öfver ett sådant förhållande, svarade han mig orda orant: Ja, herre Gud, icke är det Sverises skuld att det icke kan föda oss alla så rikligt. I Redwiog finnes en stor vagnoch kassaskåpsfabrik, som eges af tvenne både på hufvudets och hjertats vägnar framstår ende svenskar hrr Löfgren och Peterson. Deras tillverkning går i stor skola och bland deras vackra lager såg jag kassakistor till ett pris af 7. och 800 dollars. Utan kapitaler när de ankommo hit, hafva de endast företagsamhet, arbetsamhet och tuthällighet att tacka för sin framgång. I den största manufakturfirman som finnes derstädes; Simmons, Olson, Busch komp., den omsätfer för mera än en half million rår årligen, är br Olson, en svensk med stort anseende i Redwing, den förnämste delegaren, och den största möbeloch tapetserare-affären eges af tvenne svenskar, herrar Lidstrand och Ericson. Hvar man för öfrigt kommer, träffar man svenskar, och dertill älskvärda svenskar, i den lilla staden. Hr A. Sederberg, en artist som gjort gin skola i Disseldorf, är en lika anlitad som lycklig por trättmälare, hr Rydberg, häller en europeisk restauration, som jag döpte till Hotell Rydberg-, hr Werner har, sedan han tagit sin juridiska examen i Amerika, öppnat advokatkontor derstädes, och bakom en disk i en lärftskramhandel träffade jag en frodig, jovialisk f. d. Upsala-student, hr Löfgren, som med det älskvärdaste småleende och svettdroppande anlete mätte ut sina gracer alnsvis: Hr Gustaf Berg har sin eleganta fotografiatelier vid stadens förnämsta gata, 0. 8. v. Själen i den svenska befolkningen icke allenast i staden Redwing, utan äfven i hela det kringliggande countyt är likväl hr S. J. Willard. Det var han jemte nuvarande öfversten H. Mattson, hrr Carl Roos och Gustaf Kempe, som grundlade Wasasettlementet. De ditkommo på hösten 1853 utsågo sig land på den då fullkomligt öde prärien. Roos och Kempe, som hade något penningar qvar stanvade ute på sina land och brukade dem så godt de kunde, hvaremot Willard och Mattson, som voro totalt utan penningar mäste tidtals vistas inne i Redwing, för att medest vedhuggning skaffa sig förtjenster, dels för att kunna uppehålla sig sjelfva och familjer, dels för att så småningom kunna uppodla den tagna jorden. Arbete, försakelser och outtröttlighet göra allt i Amerika och efter en följd af hårda år fingo de äfven skörda frukten af sina mödor, liksom de äfven öppnat ett rikt och tacksamt fält för landsmän som kommo efter, ty Wasa är nu det mest blomstrande svenska settlementet i Amerika, De tjenster som hrr Willard och Mattson då och sedermera alltid visat de svenska invandrarne hafva icke heller blifvit obelönade och ej obeaktade äfven af de i trakten lefvande amerikanarne, ty hr Willard bekläder nu sedan 11 år den ansvarsfulla befattningen af County-Auditor, en befattning som lemnar omkring 2500 dollars inkomster, och kommer antagligen, så stadgadt är hans anseende, att bekläda densamma så länge han lefver, och hr Mattson har af staten Minnesotas innebyggare blifvit utsedd att bekläda den vigtiga posten af statssekreterare, en befattning som han sedermera frivilligt afsade sig. Under det amerikanska inbördeskriget avancerade han till öfverste. Det är äfven herr Wiliard äran tillkommer att hafva i Redwing stiftat föreningen Svea, i hvars vackra lokal dess medlemmar, bland hvilka finnes en särskild sjukvärdsförening, samlas en gång i veckan. Här finnes ett godt svenskt bibliotek, som genom öfverste Mattsons försorg anskaffats från Sverige. — Jag behöfver knappast tillIäoe4 att i Redwing äfven finnes ett stort