Aftonbladet – 7 oktober 1872, sida 3

Joch dömas enligt svensk lag. Under de båda sista månaderna har en liflig skriftvexling för och emot Åhlanders återsändande egt rum, och i förliden vecka hade båda advokaterne tillfälle att inför domaren framställa sina slutpåståenden och diskutera saken å ömse sidor, innan domarens utslag fäldes. Domaren Osborn leder saken, hr Forster för svenska konsulatets och hr ReiI mert svarandens talan. Hr Forster förklarade, att saken endast rörde huruvida Åhlander vore i svenska regeringens tjenst och om han hade stulit dess medel. Han uppläste etttelegram från Stockholm, hvari A. beskyldes för sådant brott, och hänvisade till ett edsvuret intyg från svenske legationssekreteraren Grip att originalhandlingarna uti saken voro undertecknade af svenske utrikesministern, grefve v. Platen, hvars namnteckning vore hr Grip follkomligt känd. Ivad Å:s igenkännande angick, hade Fan intyg från hr Crowly, som arreeterade Å. genast efter hans ankomst hit, äfvensom från qvartermästaren på det fartyg, med hvilket han hitkom, att han vore rätta personen. Hans identitet intygades dessutom af åtskilliga forna fästningsfångar från Landskrona, hvilka genast kände igen honom såsom den person, som under deras vistande på fästningen hade fångkassan om händer. Hr Reimert, den anklagades advokat, inlemnade en öfversättning af de svenska dokumenten, af hvilka syntes att Å var kassör för fångmedel vid Landskrona fästning. Grefve v. Platens skrifvelse visade att A. hade stulit 6000 rår och efter erhållen tjenstledighet på två dagar, för att fara till Kjöbenhavn, derifrån rest med ångbåt till Amerika, utan att hafva haft något bestämdt ändamål med en sådan resa, utan några klädespersedlar för en så lång resa, och utan alla tillgångar att komma tillbaka om han så önskade, ehuru han till många personer, som nu vitna emot honom, yttrat att han blott ämnade företaga en lusttur på tre månader till Amerika, Telegrammet från Stockholm meddelar äfven, att Å. ej förstår främmande språk, och dessa förhållanden i förening med hans medellöshet bevisa tillräckligt bans afsigt att undangömma sig. Hr Keurin (?) (en för brefskrifvaren okänd person), som gjorde en öfversättning af de svenska papperen, säger, att med de svenska orden fångvården och fångarne enskildt tillhörige menas tillhöriga en del fästningens styrelse och en del fångarne sjelfve; men hr Reimert förklarar orden betyda: tillhöriga fångvakten och fångarne uteslutande, hvilket i min tanke är den riktigaste öfversättningen 1). Hr Reimert anmärkte härvid, att svenska regeringens begäran var af största betydelse och var dessutom fullkomligt öfvertygad att svenska regeringen icke hade någon rättighet att utsträcka sin arm öfver oceanen för att ögonblickligen gripa fången och taga honom tillbaka, utan att sådant skedde på grund af befintliga konventioner mellan Sverige och Förenta Staterna. Han yrkade att Å,., innan han återsändes, måtte bevisas vara i regeringens tjenst och hafva försnillat allmänna medel samt begagnat dessa för sina egna behof. I annat fall kan han aldrig ätersändas. För att styrka dessa argument uppläste advokaten en handling från Brightons Digest äfvensom ett kongressens beslut af Juni månad 1860 rörande giltigheten af alla dylika konventioner. Enligt desamma skola alla handlingar, på hvilka en begäran om rymmares öfverlemnande till främmande regeringar grundas, vara tydliga och lagligen utfärdade. Hvar äro nu de rörande Å. lagligen utfärdade handlingarna? Den första är ett telegram från Sverige, dateradt den 25 sistl. Juni, frän grefve Platen, utrikesminister, hvari svenske konsuln i Newyork anmodas arrestera Ä. På grund af detta telegram gjorde t. f. konsuln, hr Carl Youngberg, utan att känna verkliga förhållandet, hos härvarande auktoriteter en framställning om Å:s arrestering. Hr Youngberg nämnde i sin anklagelse ej ett ord derom att Å. var statens tjensteman eller att de medel, hvilka han beskyldes hafva stulit, voro allmänna medel. På så dåliga intyg var det nästan vådligt att taga en person och häkta honom. Många telegram ankommo från Sverige med beskrifningar på Å., men dessa kunde lika väl tillämpas på hvarannan person man mötte på gatorna. Advokaten begärde att domaren på inga vilkor skulle göra något afseende på dessa telegram, som icke egde minsta vigt med hänseende till Å. Han inlemnade ett utdrag af Abbots Practice vol. 7, sid. 69, rörande en annan rättegång, hvari domaren gifvit det utslag, att ett telegram från guvernören i en stat till guvernören i en annan ej är tillräckligt för att föranleda en brottslings transport från en stat till en annan. Sådan transport kan endast ske på grund af en laglig begäran eller en kopia af den edsvurna anklagelsen. Denjanklagades advokat anmärkte vidare, att bland bevisen för Å:s identitet hade inlemnats en fotografi, hvilken en person dock beedigar föreställa en annan. Till svar härpå förklarade domaren att han ej skall göra ringaste afseende på fotografien. Derpå fort or hr Reimert: Nå, den saken är afgjord. Det synes nu vidare af handlingarna att M. E. Vennberg, en filosofie loktor, gick till stadsdomstolen i Landskrona med en förteckning på de pengar, för hvilka Å. skulle redovisa, och anhöll att domstolen skulle meddela honom lagens dom öfver Å., i händelse han qvarstannat i landet. Detta var en dumhet, ty huru kunde en inventering göras öfver pengar, som ej tillhörde svenska regeringen. 2) Detta var endast en begäran a Vennbergs sida; för öfrigt inlemnade han inga edsvurna bevis af tillräcklig betydenhet att få Å. arresterad. Hr RB. fortsatte vidare med sina invändningar mot den svenska regeringens befogenhet och mot de inlemnade handlingarnas beskaffenhet, anmärkande att dessa icke egde något värde, dä de ej voro försedda med certifikat af Förenta Staternas konsul eller agent på den plats, der de äro utfärdade, hvilket enligt ett beslut af kongressen ovilkorligen fordras, då en främmande regering begär utlemnandet af en brottslig rymmare. Dessutom gjorde herr Youngberg en beskyllning mot A., som han