huru man lefde derstädes. Mrs Bradstock visste ingenting säkert, men af hvad hon hört mr Scorrier yttra ombord, tviflade hon föga på att han icke skulle låta locka sig till att följa ett sällskap guldgräfvare uppåt landet. Pitep framkomsten till Melbourne hade hon ej vidare sett till honom och då hon tre månader derefter af en jurist erhållit underrättelse som sin lifränta, hade hon genast åter rest tillbaka till England. Denna berättelse hade Ellen hört mänga gånger förut och då hon efter en stund ätervände hem, kände hon sitt hjerta mer än vanligt oroligt. Hennes mörka aningar uppfylldes äfven ganska snart. Följande morgon kom hon icke vid vanlig tid ned, och då hennes merbror skickade upp ett bud, svarada hon sig ej må rätt väl, men att hon, snart skulle komma in till honom i hans arbetsrum. Då Ellen en stund senare kom in, blef mr Womersley plågsamt öfverraskad af att se hennes kinder ej blott vara bleka, utan våta af nyligen gjutna tårar — ögonen röda och svullna samt hela uttrycket i det unga ansigtet djupt bedröfvadt. Han rasto så hastigt upp, tog henna i sina armar och frågade byad söm haddt, Hon tycktes ej anua svåra, lutade blott under nya tårar hufvudet till hans axel och lemnade honom ett öppet bref, skrynkladt och fuktadt af tårar. j Den gamle mannen återtog ala plats vid skrifbordet, osh började läsa Sar som a skrifyet på tunntpostpapper med Franks We händstil och af följande lydelse: Min älskade Plien! — Kanske har du tyckt att alltför lång tid förflutit mellan mina bref; men känner jag dig rätt, som jag tror att jag gör, så har du till någon del anat orsaken till min tystnad, Älskade väl