Det föreslagna skandinaviska myntsystemet. I. Öfvergången till den rena guldmyntfoten. finner kommissionen medföra nödvändigheten af en nedsättning i de mindre myntens innehåll af ädel metall. Guld kan nemligen. icke begagnas till mynt under en viss storlek, enär sådane skulle få så obetydliga di-l. mensioner, att de blefve oanvändbara i det; praktiska lifvet. Man kan alltså icke und-. vara silfvermynt; men då guldet skall vara den enda värdemätaren och silfrets prisförhållande till guldet är föränderligt, kan man icke utmynta silfvermynten till fulla värdet af det som de skola representera, utan mäste göra ett litet afdrag deri, för att undvika att de under vissa prisförhållanden komma att nedsättas. Silfvermyntet blir på sådant sätt endast skiljemynt. Då kommissionen emellertid anser att silfvermynten, isynnerhet de större ibland dem, böra så mycket som är praktiskt möjligt närma sig till det sanna värdet, föreslär hon att endast nedsätta deras värde så mycset, att en vigtsdel gulds värde i silfvernynten kommer att representeras af 14,88 vigtsdelar silfver. Legeringen skulle blifva, ör de största silfvermynten 4 delar silfver och 1 del koppar, för de mindre en gradvis förstärkt legering. Sålunda skulle präglas BruttoInnehållaf vigt. — finsilfver. Gram. Gram. st. representerande 4 krondaler 30. — 24. , , 2 1 12. 6. FN 50 öre 40 a 25 10 nm 0,6. För Brons(koppar-)-myntet föreslås en egering af 95 delar koppar med 4 delar tenn och 1 del zink, hvilket är densamma som användes i Frankrike och som sedan 1855 ir lagstadgad i Sverige. Sådana skulle präglas: Af 1 kilogr. I st. representerande 5 öre. 125. I 2. 250. I 1. 500. Kommissionen påpekar, att den följd af skiljemynt, som föreslagits, är något längre än som under vanliga förhållanden skulle anses riktigt, och flere af styckena öfverensstämma ej med hvad som i allmänhet betraktas såsom fördelaktigast i ett decimalsystem. Det är afseendet på de. nu för handen varande förhållanden och på hvad som må kunna lätta öfvergången till det nya systemet, som föranledt kommissionen att föreslå dessa afvikelser. Hon har sår lunda bibehållit ett mynt, motsvarande den hittillsvarande specien, med anledning deraf att den är räkne-enheten i Norge samt uti de andra rikena, isynnerhet i Danmark, var rit mycket använd. Hon har vidare föreslagit ett 40-öre-stycke, emedan detta skulle komma att i värde-motsvara det norska 12skillingsstycket, !e norsk riksort, och derigenom mycket lätta öfvergången i Norge; ocly hon har föreslagit ett 25-öre-stycke i stället för ett 20-öre-stycke, emedan det förstnämnda är allmänt användt och mycket omtyckt i Sverige, och emedan detsamma, såsom öfverensstämmande med värdet af 12 skilling danskt, komme att lätta öfvergången i Danmark. Emellertid anser kommissionen att förslaget i denna delicke skulle medföra någon olägenhet, då hon icke tänkt sig, att hvarje rike skulle förpligta sig att utmynta alla de föreslagna mynt styckena, utan endast att mottaga dem såsom godt betalningsmedel från de andra rikena. Det är med afseende härpå som kommissionen redigerat hithörande bestämmelse 1 i förslaget till myntkonvention, der det om skiljemynten heter, att följande mynt kunna j j j Lb i j i L NER Lb ov , ———p mökmrmmmmmmmm tm Ma Va a kt Hd or De kt mn ok er An präglas, men att de skola vara till vigt, storlek och innehåll så beskaffade, som förslaget innehåller. Till förebyggande af en alltför stark ut-: myntning af skiljemynt, hvartill någondera staten under särskilda omständigheter kan! finna sig frestad, plägar mellan stater, soml:! ingå myntkonvention, bestämmas ett maximum af skiljemynt, som får af hvarje stat präglas. Men då kommissionen funnit det omöjligt att på förhand bestämma det belopp af skiljemynt, som under vexlande kon-: junkturer kan komma att motsvara hvart-: dera rikets behof, har hon sökt åstadkomma den åsyftade garantien på det sätt, att honl: först och främst föreslagit, att åt skiljemynten skall gifvas ett metallvärde, som ligger hufvudmyntets omkring 32 procent närmare än händelsen är med det i den latinskal myntkonventionen för dess skiljemynt bestämda förhållande. Dernäst föreslås, att det belopp, som enhvar är förpligtad att mottaga i skiljemynt, bestämmes till högst 20 Krondaler i 1-, 2och 4-Krondalerstycken, 5 Krondaler i mindre silfvermynt och 1 Krondaler i bronsmynt, hvilken begränsning skall förhindra begagnandet af skiljemynt till större betalning. Vidare anser kommissionen staterna höra förpligta sig att mottaga hvilket belopp som helst i skiljemynt till utvexling mot guldmyat af envar, som vid dertill i hvartdera riket bestämas kassor En mean erg lät i; 18g, att hvardera rikets finansligen föresi. va förbunden att af de an-j styrelse skall var EN . dra rikenas finansstyre!ser mottaga Allt det med rikets prägel försedda sUjemynt, som af dem kån insändas, samt utbytt det samma mot guld. Alla dessa bestämmelser! antagas skola ha till följd, att för mycket? skiljemynt endast med svårighet skall kunnal:! utgifvas, och att, om sådant det oaktadt j sker, detsamma hastigt skall återvända tilll statskassorna, och at desså i synnerhet tilll: den statskassa, som låtit prägla det öfver flödiga skiljemyntet. TT Kommissionens förslag till konvention innehäller i öfrigt bestämmelser, åsyftande att bibehålla myntets värde såsom bytesmedel. Hufvudmedlet härtill anses ligga i ett) strängt genomföravde af den grundsatsen, att staten väl icke godtgör den minskning, som myntet underkastas derigenom att det på våldsamt eller olagligt sätt skadas, men att den deremot ersätter den minskning i myntet, som uppstår genom slitning. Det föreslås sålunda, att för hufvudmyntet (guldmynten) bestämmes en passervigt af 19 procent af myntets normala vigt, under hvilken ingen är förpligtad att mottaga detsamma, och statskassan alltså icke kan utgifva det; men från denna regel, att ingen är förpligtad att mottaga ett guldmynt, som håller mindre än passervigten, göres undantag för statskassan, som skall vara förpligtad att mottaga hvarje hufvadmynt, hvars prägel ännu kan urskiljas, och gom icke blifvit på våldsamt eller olagligt sätt skadadt, burn mycket det än må ha ninskate genom slitning. För skiljemyntet föreslår kommissionen deremot icke någon passervigt, utan anser, att detsamma, såvida det icke blifvit på våldsamt eller olagligt sätt skadadt, bör eirkulera man och man emellan så länge dess prägel är tydlig, och att statskassan bör mottaga det till och med om prägeln blifvit otydlig, blott man ännu kan se på myntet för hvilket rikes räkniag detsamma blifvit prägladt, och hvilket rike det alltså