Aftonbladet – 3 oktober 1872, sida 2

som det är omöjligt att utesluta, och sänker arbetslönerna till hvad de voro före förböjningen. ORTERNA Med anledning af konung Oscar II:s valspråk innehåller finska tidningen Wikingen följande ledande artikel: Brödrafolkens väl! Så lyder det val språk Sveriges och Norges konung Oscar II vid sitt anträde till regeringen antagit såsom sitt. Det är, såsom kändt, konungased i de förenade skandinaviska länderna att i få, kraftfulla ord sammanfatta uttrycket af de känslor och afsigter, som skola lifva och leda monarkens verksamhet för de båda folken. Carl XIV Johan hade valt, huru träffande vilja vi icke afgöra, orden! Folkets kärlek min belöning. Hans son, Oscar, uttalade i valspråket Rätt och sanning visserligen icke utan skäl sin regerings anda och syfte. Carl XV afgat till sina folk löftet Land skall med lag byggas, ett löfte, som han troget infriat under en styrelse så sant konstitutionel, så högt aktande lagen såsom uttrycket af folkets vilja, att den väl må tjena som mönster. Då nu Oscar II intagit tronen efter sin aflidne broder, har han tillkännagifvit sitt valspråk i följande ord: Brödrafolkens väl vare mitt valspråk, vare ett uttryck af min sanna kärlek till de tvenne af min store stamfader förenade folk, hvilkas lycka skall blifva mitt högsta jordiska mål, Det må vara, att man icke ensidigt bör tillmäta dessa valspråk, hållna som de äro i en nog allmän syftning, någon alltför hög betydelse; det må vara, att det vore en nog ofruktbar möda att underkasta dem en minutiös tolkning och ur dem söka härleda slutsatser för framtiden, hvilka törhända aldrig varit ens påtänkta. Likväl erbjuder det valspråk, konung Oscar IT åntagit, en alltför märklig och karakteristisk olikhet till föregångarnes, att man skulle kunna underlåta att fästa uppmärksåmheten dervid. Mödan hans företrädare äf det konungahus Carl Johan stiftat åtnöjt sig med att såsom sina handlingars ledstjerna uppställa en allmän princip, det må sedan vara folkets kärlek, det rättas och sannas fordringar, lagens helgd och ordnande makt, har Oscar II från de allmänna sentenserna ryckt ett steg in på politikens område. Han har uttalat namnet brödrafolken och han har förklarat såsom mälet för sina sträfvanden dessa båda förenade folkens väl. Det är Sverige och Norge sammanlänkade till ett brödraförband, som skall blifva föremålet för hans konungsliga omsorger. Det synes icke alldeles obefogadt att här låta vigten hvila vid denna den broderliga sammanslutningens grund. sats, som det kungliga valspråket bär antydan om. En skeptiker vore måhända böjd att bestrida detta, tillerkännande or den endast deras nakna betydelse — denna triviala sanning nemligen, att det är regeringen öfver tvenne beslägtade folk den nye-konungen tillträdt och att han skall i lika mån afse hvarderas bästa. Men med rätta kan svaras härtill, att det är i sammanhang med den närvarande ställningen, med de idger och sträfvanden, som utmärka tidehvarfvet, ett dylikt konungalöfte bör bedömas och tolkas, så vida man icke vill nedsätta: detsamma endast till en tom form. Om sanningen häraf står fast, må vi endast erinra om den mäktiga rörelse, år för år, i den mån nya generationer. växa upp allt mera ltskraftig, hvilken sträfvar att j de skandinaviska folkens inbördes närmare anslutning finna borgen för deras trygghet och framätskridande. Vi må erinra, huru. ledes dessa tvenne: nordiska natiomer allt mer broderligt i fredliga värf räcka hvarandra handen, mötas, . gifva och taga väckelser, huruledes äfven på det politiska området deras intressen, känslor och sympatier närma sig till allt innerligare-öfverensstämsmelse, om ock det icke alltid hittills varit möjligt att låta ett gemensamt yttra uppträdande häraf blifva en följd. Vi må vidare återkalla-i-minnet-sträfvandetatt bada väg för den skandinaviska föreningstanken genom att framför allt stärka oeh. utbilda den redan existerande politiska unionen mellan Sverige och Norge, hvilket sträfvande på senare tider lifligt gifvit sig till känna och, om än törnande mot hinder och fördomar af flere slag, dock efter hvärje nederlag vaknar kraftigare än någonsin, Den ädle konung, som nyss lyktat sin bana, ej blott hyste sjelf ett varmt personligt intresse för denna enhetsrörelse i den skandinaviska norden, utan sträfvade ock att i sin politik, i sin inre och yttre regering stödja och befordra densamma. Att ändock den begynnelse till ett kraftigt försvarsförbund, syftande att skydda de nordiska rikenas gränser, åt hvilken redan Oscar I gifvit upphof, i det afgörande ögonblicket icke ledde till fortsättning, derför må man skylla olyckliga förhållanden, kanske vankelmod, men i intet fall bristande vilja hos konung Carl XV. Fast mer kan man väl säga, att han under sin regeringstid vida klarare än mängden at sina samtida visat sig förstå hvad tidsandan fordrade och hvilka pligter hon ålade en nordisk konung. Hans styrelse har varit utmärkt genom flere tillfällen af inbördes närmande till fredlig täflan mellan de tre nordiska folken, genom en allt lifligare andlig och materiel samfärdsel mellan dem. Att alltmera äfven genom personlig inflytelse stärka sambandet mellan Sverige och Norge har utgjort ett af hang syftemål. Han har slutligen genom sin dotters giftermål med Danmarks kronprins till sfriga föreningsband fogat en slägtskapsförbindelse mellan de bäda konungahusen. Inför denna den nordiska enhetstankens raska utveckling på senare tid och med letta arf från sin fader och sin broder at n uppriktig skandinavisk politik har nu dscar II uttalat valspråket: Brödrafolkens väl. Ar man icke berättigad att häraf luta att det påbesynta sträfvandet skall ortfarande från konungatronen rön ett raftfullt stöd? Är man icke berättigad att örmoda, det den nye monarken skall främst ikta sina ansträngningar på att undabdrödja le svårigheter, besegra de fördomar, de missörstånd, hvilka törhända hittills hindrat öreningen mellan Sveriges och Norges folk rån att blifva i ordets bästa mening ett erkligt brödraförbund, som gåfve enheten asthet?