Aftonbladet – 2 oktober 1872, sida 3

Flames paketbåtarna var en skotte, med hvilken mr, Pentweazle blifvit synnerligt god vän. Deras vänskap, född och förkofrad under ett ymnigt förtärande af Whisky och Toddy, hade tillslut stegrats så pass att den lille mannen ansåg sig kunna inviga vännen i sin plan. Lyckades han erhålla kaptenens löfte om hjelp, var han säker på utgången, ty Mac Crombie var välbekant i Hobart Town, förträfflig befälhafvare och höll noga disciplin ombord på sitt fartyg. Gick han blott in på att dölja Grogram ombord, så var all fara för upptäckt förbi, gedan de väl kommit ur hamn. På det mest diplomatiska vis började således Nicklas Pentweazle sondera sin nya väns tankar om saken. Han gaf en vink om en tjenst som kaptenen var i tillfälle att göra honom och denne,. hvilken redan tömt åtskilliga glas Whisky-toddy nickade bifallande; den förre sade vidare att den ifrågavarande väntjensten var förenad med en viss risk och fara; — kaptenen nickade åter, ehuru icke fullt så kraftigt som nyss. Och när den lille mannen yttrade någonting om en sak som behöfde stufvas in i lastrummet och gömmas för lurande ögon, så nickade Mac Crombier ännu en gång och mumlade blott: Lemna allt detta i mina händer. Men följande dag, sedan whiskyn upphört att slå i hufvudet, frågade han mr Pentweazle hvad de hade talat om föregående qväll och bad honom tydligt förklara beskaffenheten af den tjenst som fordrades af honom. Och då mr Pentweazle i tydligare ordalag framförde sin önskan, nickade kaptenen ej längre bifallande, utnn skakade på hufvudet och svarade i lika tydliga ordalag, också han, (Fortz.)