Aftonbladet – 2 oktober 1872, sida 3

mit under fund med hvar den gömda skatten fanns, tills han ändtligen lugnade sig med öfvertygelsen att hemligheten aldrig varit känd af flera än två personer, af hvilka den ena var död och den andra var hans tjenare och förtrogne. Då mr Pentweazle först kom till Hobart Town hade han synts mycket inresserad för hvad som rörde fängelserna, och hade mera än en gång erhållit befälets tillstånd att bese dem. Då besökte han flitigt de hoteller och cafer som freqventerades af officerare och fängelsedirektören, bland hvilka han äfven gjort sig temligen väl tåld. Nu sägs han aldrig till på dessa ställen; han vandrade deremot upp och ned på de gator der skeppsredare hade sina kontor, studerade listorna öfver afgående fartyg och trifdes godt ibland solbrända, väderbitna sjömän nere i de långa, låga källarsalarna vid hamnen. Der rökte han i sin lerpipa och lyssnade listigt efter hvad som högljudt pratades omkring honom, för att möjligen lyckas uppsnappa en eller annan användbar nyhet. Hans afsigt härmed är ej svår att fatta; han önskade få reda på nägon sjökapten, villig att vara behjelplig vid Grograms flykt. Saken var ytterst grannlaga och fordrade den största försigtighet; mera än en gång trodde sig den lille mannen ha funnit den han sökte, så länge de raska sjöbussarna drucko på hans bekostnad, voro de trefliga, sällskaplika, hjertans välvilliga kamrater, men blott han med ett par ord häntydde på att han af dem önskade en väntjenst som möjligen kunde medföra fara, drogo de sig varsamt tillbaka. Slutligen ansåg han sig dock ha träffat rätta mannen. Kapten Mac Crombie, be fälbhafvare på en af de förträffliga Blue