Aftonbladet – 2 oktober 1872, sida 3

beslut att genomdrifva ett förslag, var han icke den som förhalade tiden. Det samtal han haft med Grogram syntes honom i så fall tillfredsställande, att han nu med visshet insåg sig ha funnit den mannen han efterspanat samt att besagde person egde just de erforderliga egenskaper som borde göra honom till ett lämpligt redskap i skickliga händer. Nu blef således första frågan att lyckas föra den lagdömde förbrytaren helbregda med sig från Australien. Mr Pentweazle insåg nemligen huru fullkomligt omöjligt det var att förmå Grogram till något förtroligt meddelande förrän han återfått friheten. Hvarken list eller öfvertalande kunde få honom att yppa den stora hemligheten hvarest guldet fanhs gömdt, förrän han kände sig vara i säkerhet och derigenom äfven vara försatt i tillfälle att dela rofvet med sin lika samvetslösa kams rat. Alltid af ett högst retligt lynne var Niklas Pentweazle nu mången gång färdig att förgås af ängslan och vrede vid tanken på att den så begärligt efterfikade hemligheten troget bevarades af en man med hvilken han dagligen umgicks, en man, som var hans egen tjenare och som hade att tacka honom för den frihet han redan åtnjöt, hvilken frihet, tack vare mr Pentweazles omsorger, måhända snart skulle bli fullständig. Men att förmå denne man till att yppa det ringaste grand, var rent utaf omöjligt. Den snikenhetens brännande oro, som ständigt tärde Niklas Pentweazle, öfvergick under sömnlösa nätter till fullkom ligt raseri, under det han förgäfves sökte att af spridda yttranden under dagens lopp leta sig till en lösning af den stora gåtan. Emellanåt greps han af en gruflig förfäran att någon annan person möjligen skulle kom