Aftonbladet – 1 oktober 1872, sida 3

klart och lockade henne till en promenad föll det henne in att låta sin pony i ställe vika af till höger utanför parkgrinden. Vä gen, som till att börja med var bred och god, blef småningom åt detta håll mera sma och branta bergshällar begränsade den på epa sidan, emedan på något afstånd floder rullade sina vågor på dess andra sida. Hel: naturen här harmonierade så väl med Ellens eget okonstlade, pootiska sinne, att hon mec fröjd helt sakta färdades vidare och inanda des den friska, goda skogsluften. Vid er krökning af vägen varseblef Ellen en snygg bostad, som hon riktigt gissade sig till måste tillhöra någon al skogvaktarne vid godset. fivagan låg midt inne i den vackra skogen och väldiga ekar bredde sina knosiga, starka grenar som ett grönskande hvalf öfver mar. ken, der ormbunkar i olika färger och af skilda slag vajade sina palmlika blad. Fram. för bostaden var en liten öppen, grön plats, der en liten gosse var sysselsatt med att mata ett par kaniner och på en bänk vid dörren satt en ung, blek qvinna i en torf. tig svart drägt och sydde, Då Ellen, vän ligt helsande, vände sig ditåt, syntes hon bli högst öfverraskad, rodnade häftigt och höll in hästen, Ni härk utbrast hon; detta var mig oväntadt. Måhända känner ni igen mig? Vi ha träffats en gång förut, Ack, min goda, unga fröken, skulle jag ej igenkänna er? Jag har många gånger efter ey ankomst längtat att få höra ett ord af er, men huru kunde en så etyeklig stackare som jag våga mig upp till herrgården? Jag Vistas här hos min bror som är skogvaktare, tills jag möjligen lyckas förskaffa mig ett eget hem der jag kan genom arbete försörja min lilla goBse. Jag kängor inte edra öden, min vän,