Aftonbladet – 1 oktober 1872, sida 3

EPO sin forne egare, Roger Pencarrow, en gammal, sjuklig ungkarl, som trots sina rikedomar här förde ett temligen glädjelöst och ödsligt lif. Boningshuset, af rödt tegel, var massivt och stort. En bred nppkörsväg strägkte sig rundt omkring den stora gräsplanen och fram till stentrappan, som förde upp till en terrass längs husets hela framsida, begränsad af en stenbalustrad. Rummen voro stora, djupa och möblerade i gam: maldags, praktfull stil, med draperier af tjockt atlas för fönsterna och speglar i konstrikt skurna ramar ofvanför Spiselkransen. Biblioteket var väl färsedt med verk såväl at de gamla, klassiska auktorerna, som af nutidens författare, ty Roger Pencarrow hade varit en bildad man och biblioteket hans käraste vistelseort, med höga, hvälfda fönster åt husets baksida, sträckte sig ett porträttgalleri, der bilderna af den adliga ätt, som innehaft Polwarth House, blickade ned ifrån sina mörka ramar. : Pet var helt naturligt att Ellen Wynne, vid sin ankomst till det nya hemmet, med förtjusning vandrade omkring öfverallt; att hennes unga hjerta kjappade af fröjd, då hon tänkte sig som herrskarinna öfver all denna prakt och då hon från salongsfönstren blickade ut i den vidsträckta parken med dess sekelgamla träd som sträckte sina gronar nästan för nära in på föasterna och gåfvo rummen vid det gamla herresätet ett visst dystert tycke. Hvad som skänkte Ellen det högsta nöje, var de små utfärder hon gjorde i den vackra nejden, dels till häst och dels i sin lillå ponnyvagn, då bon sjeli körde och ofta for alldeles ensam, såvida icke mr Womersley sjelf gjorde henne sällskap på färden. Vanigen tog hon då Tägen längg Aodstranden pedåt byn, men en mbrgon, då solen lyste