Aftonbladet – 1 oktober 1872, sida 3

,jgå äfven ur dess tankar. Man har under de sista åren varit något benägen till orättvisa mot Marstrand, hvars framskridna älder och senaste sjukdom väl nu dess värre . för alltid afbrutit hans bana som producerande konstnär, och man har i sin, för öfrigt lätt begripliga hänförelse för Bloch I förbisett den omständigheten, att han på Idde senaste årens utställningar varit så godt Isom utan rival i fråga om talangens stor lek, under det han åren förut derjemte var -Idet i frågan om taflornas storlek. Vid I detta tillfälle tyckes det som om nutställninI gens ledare velat gifva Marstrand medel till upprättelse och i hvarje fall velat föranIstalta ett jemnt vägande prof på de båda I konstnärernas styrka. Bloch är alltigenom I representerad genom sina genretaflor och löfvervägande genom mindre taflor. Af MarIstrands hand har man samlat de mest framstående arbeten, han under sin konstnärsI bana skapat; och liksom för att ännu tydlligare framhålla tillfället till jemförelse mellan de två konstnärerna, har man uppIhängt deras osteriscener midt emot-hvarlandra (på hvar sin sida af galleriet, öfver den stora ingångsportalen). Det är derför med anmärkningar i anledning af denna sammanställning, vi vilja afsluta våra notiser öfver utställningens danska målarkonst. Vi ha vid ett föregående tillfälle med ett par ord antydt några väsentliga olikheter, företrädesvis från temperamentets sida, mellan de två begåfvade målarne. I dessa osteri-scener framträda samma olikheter, Medan Marstrands tafla är komponerad så, att hufvudpointen faller på den unga flickan och genom henne på konstnärens med behag och älskvärdhet blandade komiska skalkaktighet, och medan totalbilden med den breda, jovialiska, komplett marstraidska modren och bakgrundens burleska gestalter afser blott skämt och munterhet, har Bloch sin sida blott vetat att framställa ett enda komiskt moment i en hvardaglig situation och har, som vanligt, under framställningen blifvit temligen massiv. Blochs scen är komponerad kring den manliga figuren, Rå svartsjuka är aldrig rolig, säledes icke heller här. Det ligger ingen skalk bakom denne starkt bygde Prygl, som i nästa ögonblick skall springa upp och gifva prygel. Det går icke här såsom t. ex. hos Bellman, der örfilar hagla och regna under rytmer, som bringa humor in i brutaliteten. — Detta förspel till en slagsmålsscen kunde lika gerna förskrifva sig från Valby på en fastlagsmåndag, och det att de ursprungligen närvarande Kjöbenhavnerne lyckligtvis blifvit aflägsnade, har nog haft ett godt inflytande på taflan i sin helhet, men har derför icke kunnat gifva den någon mera italiensk prägel. De båda damerna vid bordet, och i synnerhet den ena till venster, hvars koketteri håller på att framkalla katastrofen, ha från konstnärens hand mottagit alltför litet af det som försonar med koketteriet. Den sköna i rödt och guldgaloner ete. är en Ulla Vinblad i renommå, icke i täckhet och grace. Den blick, hon kastar ut i rummet, kan ganska säkert vara italiensk, liksom den ganska säkert är opfordrende, men då meningen med att återgifva en situation i en romersk osteria väl knappast kan vara den, att framställa en slagtardräng och en gatnymf å la guerre, så kan det väl hända, att framställningen i sin helhet gått för djupt ned i massan, för att taflan i sträng mening skulle kunna sägas vara ett uttryck för hvad som i allmänhet skulle kunna beteckna en scen i en osteria. Marstrand har i alla händelser framvisat en annan sida af saken. På hans tala sändes också en inbjudning ut till åskådaren, men med den mest behagliga handrörelse, med framräckt glas och med en äkta romersk blick, naiv oaktadt sitt medvetande, skälmaktig , öfvertalande, 1eende. För att nu icke, gent emot all denna täckhet och intagande älskvärdhet hos Marstrands yppiga, fullt utvecklade skönheter, blifva partisk i sin dom, för att icke obetingadt mottaga den lediga platsen på bänken och vända ryggen till den, som i Blochs osteria är upptagen af en så obehaglig rival, kunde man likväl kanske säga, att: begge dessa synpunkter hafva sitt berätti-! gande, derför att begge träffa en sida af i det sydländska, barnsligt tillmötesgående, fullblodigt förförande, gragiösa, intagande, massivt frånstötande, fint polerade och rätt1 brutala, som i folkets natur bildar lika mänga motsättningar, som det finnes tjumar på dygnet. Det beror nu af konstnärens egen blick för förhållandena, ofta kanske af hvad han mest sett upprepas, att gripa sina mönster och välja sina ämnen. Men karakteren i dessa mönster och ämnen antyder då derjemte den djupare olikheten i konst-), närsnaturens finaste organism, hvarför det : mellan Blochs och Marsirands genius och il: 4 hela deras ställning till konsten måste blifva den skilnad, som det något enfor-? migt massiva i hela raden af leende flickor, ,; koketterande flickor, rökanda gogsar ete. etc. s antyder hos dep ene, och hog den andrel1 framträder som en alltid strömmande källaÅd Af yppig humor med beständigt vexlande ätta, graciösa gestalter, Till Redaktionen af Aftonbladet! Anhålles vördsamlingen att i eder ärade tid