Aftonbladet – 30 september 1872, sida 3

gram, men tillräckligt i alla fall. För nå gra år sedan rymde man alltjemt. Också de som hade allrabäst — hvilka efter hanc hade förvärfvat sig schäferier och äfver stora afvelsgårdar uppe i bergstrakten och som man kunde tycka hade sin trefnad oci bergning för lifstiden, fingo ändå jemnt der der gamla hemlängtan på sig och skulle kosta hvad det ville, fresta på att komm: härifrån, De voro rika män, men de tyckt att rikedomar voro till intet nyttiga häl ute och voro villige att gifva bort hälften — ja, två tredjedelar af allt hvad de egde mot att i lugn och trefnad få glädja sig der bortai det gamla fäderneslandet. Jemn gjorde de försök; några lyckades ock kom ma undan, men detta gjorde det värre föl dem som stannade qvar; lagarna blefvc strängare, uppsigten noggrannare och nu mera är det snart sagdt en fråga på li och död för den som frestar på sin lycka Också har intet försök skett nu på flera månader. Detta ser illa ut, sade mr Pentweazle. Det vore bra hårdt om jag skulle kastat bort både tid och pengar på en lönlös resa så långt bort. Jag är emellertid inte den man, som lätt låter afvända mig från en före: sats, och det första jag nu tänker göra, är att förvissa mig derom, att en viss man som jag söker finns här ute och att han är i ständ till att lemna mig de upplysningar jag behöfver. Han tystnade och såg forskande på Gro. gram, hvilkens blickar mötte hans. Och hvem är det? Den man som tillika med den aflidne Georg Bradstock begick den stora guldstölden i Cornwall och som ensam känner platsen, hvarest guldet är gömdt. Den mannen är jag, derpå kan ni tryggt