Aftonbladet – 30 september 1872, sida 3

sam visste ju hvar guldet fanns, ända tilldess att vi stodo på platsen. Och sedan vi hade funnit och delat detsamma, vore vi ju precist i samma ställning och faran lika sto1 för oss båda två om vi handlade falskt mot hvarandra. Jag begriper nu, sade Grogram efter en minuts besinning. Detta är inte så dumt uppgjordt. Men hör på: om ni hän delsevis träffade den mannen som ni önska de, huru tror ni er om, att kunna hjelpa honom på flykten ? Dertill kände han sjelf nog bästa utvä gen, sade mr Pentweazle. Jag förestäl ler mig att det inte kunde vara särdeles svårt. Inte svårt! upprepade, Grogam med ett gäckande skratt. Har pni varit ute vid det runda tornet, längst bort på udden ? Nej, svarade mr Pentweazle, jag har inte varit derute, men jag bar sett tornet. Man har sagt mig att några fångar förva ras der. Ja, så är det — några fångar, hvilka försökt att rymma, ha blifvit tagna ånyo och gårna ännu en gång skulle vilja fly, om de blott kunde det. De hållas der inspärrade och komma aldrig utom vallarna af fästningen, hvars ena sida sköljes af haf vets vägor. Åt andra sidan, på den smala landtungan der tornet står, finnas en rad kojor för åtta blodhundar med just lagom långa kedjor för att hindra en stackare från att slippa fram. Detta är bara ett af de försigtighetsmått som här tagas. Nå min sann är inte det allvarsamt nog, sade mr Pentweazle; men då en fånge är ute emot borgen hos enskild person inom kolonien, kan det väl inte vara så svårt för honom att komma undan. Inte fullt så svårt, kanske, sade Gro