Aftonbladet – 28 september 1872, sida 3

lig betjent, — men jag har hört något om er, som förmått mig att välja er. Har ni hört något om mig, sir? Ja; jag har hört berättelsen om der stora guldstölden, jag har läst derom i tid ningarna, jag har väl reda på alltsammans. Ack, käre herre, sade Grogram och föll åter in i samma jämmerliga ton som i början. då känner ni också till hela grunden till alla mina olyckor; ni vet då huru hårdt jag har blifvit behandlad och huruledes, såsom också min sakförare ganska riktigt sade under rättegången, jag var oskyldig som ett ofödt barn och endast ett offer för en för derfvad mans ondska. Ack, jaså, ni var verkligen oskyldig ? sade mr Pentweazle, i det han satte på sig sina stora, runda glasögon och tittade på Grogram igenom dem. Oskyldig, sade ni så? Åh, det var riktigt skada!s Skada, sir? Ja, sade den lille mannen försmädligt; ty emedan ni var alldeles oskyldig, så kan ni, naturligtvis, inte veta det ringaste om hvarest de tjugufyratusen pund i guld blifvit gömda, och den enda man som kände den saken, — den förderfvade brottsling, för hvars skull ni så mycket och så oförtjent bar lidit, — är död. Död! skrek Grogram och sprang hastigt upp. Är Georg Bradstock död? Ja, han satte lifvet till, då han försökte andkomma rättvisan och det stulna guldet har aldrig blifvit återfunnet. Som, enligt hvad ni nyss yttrade, ni inte tog någon del I stölden, men blott var hans offer, så dör naturligtvis hemligheten med honom. Mycket rätt — mycket rätt, sir, sade Frogram och torkade sig i pannan med rockirmen, Jaså, Georg Bradstock är död! Det ir så likt min vanliga tur! En sådan grann