dig motbjudande, och derför har jag på se nare tid ej velat besvära dig dermed. Emel. lertid känner jag mig ännu en gång upp fordrad att tala med dig, och detta egentligen emedan jag har observerat en sak, som måhända kan bidraga till uppfyllandet af denna, min käraste önskan. Jag söker intet förtroende, jag fordrar intet ofrivilligt meddelande; — säg mig blott: bar jag rätt? Faders och sons blickar möttes. Uttrycket i bådas var lika; samma ärliga, orädda blick, samma heder, samma djupa, oföränderliga kärlek. Det hade aldrig varit annat än odeladt förtroende mellan dessa två; — det var så icke heller nu. Ni har rätt i er förmodan, min far, sade Jack. På ett vilkor kunde jag samtycka, — ja, skulle jag vara lycklig öfver att få stanna hemma, att ändra hela min lefnadsordning och intaga den ställning som ni önskar. Detta vilkor är inte nyss tillkommet, ej heller beror det af mig allena. Jag vet det, Jack, sade squiren med ett halfsorgset leende; men är det ingen förhoppning om att det nämnda vilkoret snart kan uppfyllas ? Jag vet inte. Skulle du ej kunna förvissa dig derom? Det skulle jag kunna. Vill du göra det för att glädja din far? Ja, det vill jag, — ej endast för att göra min far till viljes, utan äfven för att frigöra mig från det minst sagdt nervösa och oregelbundna själstillstånd, hvari jag har råkat. Att jag ämnar söka visshet, är ej endast en följd af detta vårt samtal. Jag gick dit bort i gär, för att vinna visshet men min plan misslyckades. Jag skallg om försöket i dag och vid middagstider skall ni få veta, min far, om jag för heständigt stannar här hemma.