Aftonbladet – 25 september 1872, sida 3

) skall ihägkomma länge efter det män sg derpå. Märkligt nog går samma brist t ligt igen i en annan af kohstnären utsti tafla, En venetianare, det en hård, oj nomskinlig, ensidig skuggmassa upptag eila sidan äf öfre hufvudet, medan deremn den likaledes utstälda porträtt-taflan af kon närens fader är fint och förträffligt utarl täd och antyder en långt större, kanske d allfa senaste tidens itveckling och mogna Konstnärens raderingar, och bländ dessa synnerhet den förut nämnda Thure Jön son Ros på riksdagen i Vesterås och G c ran Persson betraktar från sitt fönster Ni Stures skymfliga intåg i Stockholm ä ) lbvar för sig historiska taflor af hög böt; delse. De visa en teckning och en formb handling, som i innerlighet och ypperlig gt, ) utförande, en anläggning och en kompos Itlön, som i frihet och otvungenhet gå lång utöfver den störä taflan och längre, än d flesta af nordens samtliga konsthärer kunn . följa möd, . ätj Zn inålsre, hvilkön, som Tidemand, imo ta lsättning till dessa lösryckta blad ur Sve örlriges storartade historia under Tfoforma na tionsårhundradet, vill skildra det nor kä ska bondelifvets betydligt mera alldaglig el-I nätidshistorfa, måstö naturligtvis välj är J ändra , taedel, ljusarö färger ock lättar st, stil till framställningen af sina ämnen. Mel 1a i betraktande af allt döt förkrossande tunga alaf allt det midt i den jättelika, Håwlösa dJ naturen hopkrympta och förtryckta samt å m jandra sida det senstarkt energiska och e-Igrubblande djup, som käräkteriserar den klnorske bonden nu som för trehuhdra åt 8eI dan, torda det vä dock kunna anhtågas, att den tyska skolans mjäka, eleganta, i kontur, rerna temligen obestämda, i färgen starkt -I konventionella, i karaktersteckningen öfver tilnfynd taget föga energiska prägel icke just var hvad sön allra tydligast skulle återgifva det valda ämnet, och vi äterrätida Här ånyo till vår förut uttalade åskådning om riktigheten af att för sitt eget stoff söka sin egendomliga form, när icke stoffet, såsom hos Hosbn, I fölid af sin sällsamma natur och i följd af konstnärefis egendomliga anlag i en viss riktning fritt kan medgitva tillträde för en främmande form, utan att originaliteten går förlorad och egendomligheterna utplånas. Man har i Norbe liksom i I anmark, och utan tvifvel med rätta gjort den äimärkning mot Magdelene Thoresens framställning Jaf det norska folklifvet, att hon öfverdrifver eler lägger alltför stark vigt på den sjukligt piötistiska rikthingen i det norska bondelifvet, och man har i det hela taget beklagat, att hennes för öfrigt fina och poetiskt inspirerade författartalang upptagitså mycket af det, som man med större eller viindte grad al noggrannhet bestämmer genom ördet sintelligens, att behandlingen af dö stärka, grott ahlagda hatärmenniskorna icke alltid blir trovärdig. Något alldeles liknauuo skulle man väl, under förbehåll af allt möjligt skyldigt erxunnande, kunna yttra mot Tidemands taflor. Den tyska vo nägönhöten för det sentithentäla tager h honom alltför rik näring af de starkt reli giösa elementen hos den ensamme, till:natireh och en begränsad menniskokrets hänvisade nörskö bondort —— bbh Tidemands se , nare framställningar äro på god Väg ätt blifva en samling af idel andaktsstunder, hvari hela stämningen till på köpet som of-d tast är matt och tom, och hvari det ouppd hörliga reprödiktiönsätbetet här gjort, att mafi nästan tviflär på att vara med öm fortsättningen af såmina serie, som började med 4 4 ett arbete Sädaht sbm sHangianerne, Om Tidemands bönder gäller vidars hvad : som gälde om rococo-målarnes herdar och i herdinnor. Und8r de arkadiska drägternalpn; framsticka idel bildade menniskor, hvilkas fi tysiohoinler alla bära den mest omisskänligam intelligenta prägel, liksom vöre dot den i I hög Erad personligt kunskapsrike och fint itvecklade inålarens egen umgängeskrets, til som krupit in i vadmalströjot och kjortlar ci amt uppfört tablåer å la Björnejegernes,be åå la Brodevielse etc. Ja, hvem kan all-60 varsamt taladt påpeka en enda tafla af den å så många titställningar beundrade, af så en aycken kritik berömd vördne Tidemand,sk varpå hågot slag af den ömtalade metainor-fac osen icke egt rum! Hvem har ännu hos löv; lidemand gett ett riktigt barskt norskt anre igte, en riktigt typisk ihörsk bonde, som ätt och tigit stilla hela sitt lif igenom, Sv n riktigt öfverdådig liten jenta, sprittande f landtlig sundhet och fjelluft och utan tadslifvets aristokratiska teint; hvem har os Tidemand påträffat en riktig, realistiskt ppfattad — — Nej, det är sant, realism rs man icke tala om, inen det kände ju ock i all Tidemands idealism gerna hafva arit ett grand af det, som motsvarar tidens iska fordringar i den riktningen att man ill träda det enkla, det sanna och det nairliga så nära som möjligt! Tidemand ställer g kanske, vid sådana frågor, it tinder den colas skydd, på hvars högsta trappsteg han vekligen står, men ut ur samma skola komer då svensken Fagerlin och pekar på en fla sådan som Svartsjukan, der ett lyckgt infall hos konstnären skapat en scen så lig, så frisk och så naturtroget framställd, . skämtsamt och muntert berättad, der den ;kette sjömannen verkligen är en ung sjöst, der de två flickorna verkligen äro två karflickor, hvilka på äkta menskligt sätt unna både le och gråta — en tafla som agalägger, att den tyska skolan eger krafk r, hvilka vi betydligt ensidiga danskar ke nog kunna gläda oss åt, och som kane derjemte gifver aning om en utveckling om skolans eget område, hvilken i sådant 1 bestämmer Tidemands plats såsom reesentant för en redan något isolerad, till lften antiqverad riktning, som i den motarande norska litteraturen närmast skulle nna återfinnas mellan fru Thoresen och Munch. (Forts.) foo nn Till Redaktören af Aftonbladet! ett af er ärade tidnings senaste numr har undertecknad blifvit antydd som en de anonyme komiterade, hvilka utlyst och angerat de så kallade distriktmötena, nledning häraf anhåller jag att. endast i