Aftonbladet – 25 september 1872, sida 2

som faller på min lott och skall kanske bli i stånd att lätta den börda som träffar er. Hvad helst än må hafva händt, skola vi dela vårt öde, oss emellan, Derigenom skall det bli lättare att bära. Min bästa Ellen, sade mr Womersley, i det han höjde på axlarne, dina ord dikteras af innerlig ömhet och du menar väl, det vet jag; men du talar som ett barn. Ruin är en sak, som inte gerna låter dela sig och som, i fall den är gemensam för flera, derigenom blir ännu svårare. Hvad säger ni, min gode morbror? äro vi ruinerade? Af hvad detta bref meddelar mig, kan derom bli föga tvifvel, sade den gamle mannen och pekade på ett öppet bref i sin band. Jag har aldrig tröttat dig mycket med affärsförhållanden, mitt barn, men du vet ändå nog deraf, för att erinra dig, att då du, efter din fars död kom till mig, jag var kompanjon i Blakes firma i London. Ja, sade Ellen, och att ni drog er ur affärerna just då jag hadelemnat pensionen, och straxt derefter flyttade vi hitut. Jag drog mig nominelt ur firman, sade den gamle herrn, och tog ingen vidare delli affärernas bedrifvande, men jag är ännu allt jemt kompanjon i handelshuset och allt hvad jag egde var deri insatt. Ja, jag visste detta, morbror, sade Ellen, som nu lyssnade med odeladt intresse. Nåväl, mitt barn; under någon tid ha affärerna ej gått fullt så lugnt och säkert som man kunde önska, För två år sedan dog äldste kompanjonen, mr Abel Blake, och enligt hans testamente öfvertog sonen, mr Andrew, hans andel och ställning i huset. Andrew Blake hade namn af att vara en ganska skicklig ung man, men de båda andra kompanjonerna i London och de gamle