Aftonbladet – 24 september 1872, sida 2

nom och den fintlighet, hvarmed han hade förstått att få njuta deraf. Så kom minnet af den lyckliga stund, då han hade förklarat henne sin kärlek och af den tusenfaldiga känsla af hopp och fruktan, som denna bekännelse hade väckt hog henne. Derefter yppandet för morbrodern af deras kärlek och hans bifall — de soliga, förtjusande dagar, då allt var ljus och sällhet — derefter mr Scorriers död och sonens dervid yppade ruinerade ställning samt det beslut Frank hade fattat och nu som bäst med kraft och ihärdighet utförde. Stackars, älskade Frank! Ådagalade han icke, allt ifrån den stund då han afseglade med Jason, huru sann hans sjelfförsakande kärlek til henne var? Huru ädelt var det ej af honom att afsäga sig all den jemförelsevis stora beqvämlighet och trefnad lifvet i England kunde skänkt honom — att gå i en frivillig landsflykt och med fast mod underkasta sig alla en nybyggares oundgängliga mödor och obehag, blott för att snart kunna tillbjuda henne ett godt hem! Hennes morbror tycktes fästa bra ringa vigt vid det beslut, som Frank varit så villig att godkänna; han syntes.i sanning anse det säsom en pligt, den man med fog kunde fordra af hvilken ung man som helst i Franks ställning, då deremot det för Ellen syntes såsom en af de ädlaste handlingar, utförda af det mest högsinnade och rättsinniga hjerta. Ellen var just inbegripen i sina ljufva drömmar och tillbedjande af sin kärleks fö. remål, då hon kände en hand lätt vidröra sin axel och då hon vände sig om, såg sin morbror stå bredvid henne med två bref i handen.