Aftonbladet – 21 september 1872, sida 3

n l uppdagades, att man här hade att göra icke met ajen officer, utan med en bof af värsta slaget e I Crocco blef nemligen öfverbevisad om att hafv: e mördat sju barn, uppskurit en hafvande qvinn: tj och föröfvat andra fasansfulla brott. De fransk: 1myndigheterna sände honom nu tillbaka till Rom -der han ännu var i fängelse, när de italiensk: ;, I trupperna inryckte. På detta sätt föll han i de italienska myndigheternas händer. n) — Förmenta prinsen. Vid en af Paris dom elstolar förekom helt nyligen. ransakning med er t jäfventyrare, som utgifvit sig för att vara er t I prins Abdallah el Guenaori, son till kejsaren a I Marocko, och af familjen Monley-Abd-er-Rha man. Inför domstolen är denne man endast et förtappadt barn till en hederlig familj och er aktningsvärd far, mr Joly, som varit embetsmar i Afrika och pensionerats af staten. Denne hade dött och efterlemnat många barn, af hvilka 2:ne utmärkt sig i fransk tjenst och som kaptener fal: 3 I lit för sitt fädernesland. En tredje, f. d. officer, har äfven inför domstolen erkänt den tilltalade , såsom sin bror, på samma gång han uttalade sin blygsel deröfver, men vid en senare konfrontering med honom förnekat det. Den tilltalade stödjer sig likväl vid detta vitnesmål samt på ; I uppgiften af en qvinna vid namn Grimaud, att . I han icke är Napoleon Joly, såsom domstolen luppger. Han påstår, att det hvilar en hemlighet öfver hans tidigare barndom, som han dock med tiden tror sig skola afslöja. Enligt ettbref Ifrån polisprefekten till republikens advokat lär Iden tilltalade, på en förnäm dams, m:me de Chanmont-Guitry, förord, fått en anställning vid polisen. Man kan ej förklara denna m:me Chaumonts intresse på annat sätt än såsom. en belö(ning för prinsen, som, enligt sin utsago muhamedan, högtidligt öfvergått till kristna läran. Han omfattade verkligen denna lära och döptes i en af Paris kyrkor; för att icke motsäga prinsen, som på em gång förebar personliga och politiska skäl, försiggick denna ceremoni i ett slutet kapell, och dagen derpå gick Abdallah el Gnuenaori till nattvarden på ett mycket Oppbyger ligt sätt och spisade derefter middag hos kyrkoherden som döpt honom. Vid desserten hölls i stället för tal ett slags predikan, och man ansåg prinsen vara den som ödet bestämt att en dag till kristna religionen omvända hela det marockanska folket. Abdallahs religiösa tänkesätt hindrade honom emellertid icke från att besöka den bekanta demi-monde-damen Cora Pearls salonger. Denna blef snart bedårad af den marockanske prinsens historia, något icke så ovanligt inom hennes krets, och var färdig att inför maire och kyrkoherde knyta hymens band såsom prinsessa Abdallah, då en af hennes vänner, hertigen af Rivoli, bad henne af försigtigh et i äktenskapskontraktet förbehålla sig sitt hus och smycken. Cora följde rådet och detta afkylde pjipsens känslor till den grad, att förbindelsen lef om intet. Snart lämpade sig för vår prins ett nytt äktenskapstillfälle, som, hvad förmögenheten angick, han knappt kunnat drömma om. Emottagen hos en baronessa de Marcel, gjorde han bekantskap med familjen Douville, och äktade en ung enka, m:me de Presles, född Douville. Denna medförde, utom många fastigheter, ett magnifikt hotell vid en af Paris förnämsta avenyer, och bröllopet firades med pomp och ståt. Prinsens politiska verksamhet syntes vara lika hemlighetsfull som hans enskilda lif. Efter kriget lär han ha rest till Preussen, måhända för att. hos furst Bismarck söka erhålla Marockos tron. Man tror äfven att andra intriger lågo till grund derför, och han hade för vana att hvar han befann sig förklara, att om Thiers komme att fortfarande inneha högsta makten, vore Alföriet förloradt för Frankrike. Men hur förlara den tillit så många fäst vid denne mans fabelaktiga historier, i synnerhet då hans utseende icke förrådde något arabiskt och då han ej heller förstod ett arabiskt ord? Allt detta måste tillskrifvas de plonliga berättelser han uppdiktade. Han blef, säger han, upphittad 1846 på slagfältet vid Isly och uppfostrad af en marketenterska vid namn Joly samt sedermera af her-1 tigen af Aumale. Han hade ständigt burit den röda fezen, men detta var också allt hos hånom som häntydde pe araben. Han berättade vidare, att intriger vid hofvet, ett hof der icke sällan iftet spelade verksamma roller, hållit honom afägsnad från Marocko. — Den förmente prinsen dömdes för bedrägeri till ett års fängelse. — Hattmakare och grefvo. I en Kjöben: havns-tidning läses: För några gr sedan infann sig i Norddeutscher Bank i Hamburg en ung. man, som kallade sig grefve Otranto, och representerade en af baron Schiff till honom utställd anvisning på Anglo-deutsehe Bank, hvilken var qvitterad af grefven, förevisad i den nämnda banken och af denna anvisad till utbefalning i Norddeutscher Bank, stor 292,000 m:k bko. ontrollören lemnade anvisningen till direktören och denne lät grefven veta, att han skulle få lyfta penningarna efter en timme, då beloppet var stort och ej förr än efter den tiden kunde anskaffas. Samtidigt gick kontrolören i. Anglo-deatsche Bank som vanligt till ett kondii tori i grannskapet, men hade knappt hunnit( dricka sitt kaffe förr än han plötsligt fick häf-i tiga kräkningar, och som han trodde att han fått ! ett koleraanfall lät han hastigt köra sig hem och ! gick till sängs. Hans assistent, en ung man om ! 18 år vid namn Engel, infann sig, NEVER nog och mot sin vana, icke på kontoret och di; rektören eftersåg derföre sjelf, då förfrågan kom ; från Norddeutsche un hur det stod till med , grefvens konto. Det visade sig då, att ganska riktigt på hans konto innestodo 292.000 m:k bko, som öfverförts till detta från baron Schiffs konto, på hvilket 300,000 m:k bko hade innestått. En timme förflöt utan att grefven eller Engel infunno sig. Man fattade misstanke och vände sig till Schiff för att förfråga sig rörande transpor( ten och fick strax veta, att Schiff alldeles icke kände någon grefve Otranto och icke hade låtit! nämada kapital öfverföras på något annat konto. 6 Här var således ett bedrägeri å färde och polisen sattes genast i rörelse; äfven till polisen i! Kjöbenhavn blef telegraferadt och det lyckades denne att hökta de begge förbrytarne, som under falska namn ingvarterat sig på ett hotell garni här i staden. Den föregifne grefve Otranto, egentligen hattmakaren Körner, och assistenten ngel bekände strax, att de hade velat begå bedrägeriet i kompani och att Engel, som var uppfinnaren, hade hjelpt Körner med att utfärda ( den falska anvisningen från Schiff, som han derpå sjelf hade mottagit i banken och expedierat. Då kontrollören den i fråga varande dagen, piter det anvisningen blifvit noterad i banken, ick till konditoriet för att dricka kaffe, följde ngel eiter och kastade oförmärkt ett kräkpulver deri: deraf kom det förmodade kolerafallet, Engel ville derpå begifva sig tillhaka till banken för att vidtaga ytterligare åtgärder, men blef hindrad derifrån af Körner med den underrättelsen, att direktören i Norddentsche Bank hade tillsagt honom att komma tillbaka efter en timme, hvaraf han drog den slutsatsen att de vore upptäckta och att polisen skulle komma med i spelet. De beslöto derför att fly, beställde sig en vagn till Pinneberg, foro åerifrån med antåget till Kiel och derifrån med ångbåt till Kjöbonhavn, der Körner förut arbetat som hatte 6 ; makaregesäll. Fredagen den 6 Sept. ankommo från Hamburg tre polistjenstemän till Kjöbennavn och togo med sig de båda bedragarne. Så väl i de i fråga varande bankerna som i den amburgska handelsverlden är man mycket glad fver att de blefvo gripna. Om Körner hade kunat spela grefve blott en timme och icke istället örlorat fattningen, så skulle utan tvifvel den Iristigt anlagda planen hafva lyckats, Det var le båda brottslingarnes afsigt att dela summan och begifva sig till Amerika.