Från Malmö skrefs i torsdags uti Sydsv. Dagbl. om stämningen i staden under konungens sista stunder: Det sorgens budskap, som i dag från vår stad utgår öfver land och rike, kom ej här så oförväntadt, som säkert på många ställen. blir fallet. Ända från det ögonblick, då konungen i måndags middag landsteg härstädes, hvarvid hans bleka och aftärda utseende på hela den stora folkmassa, som samlats vid hamnkajen för att helsa honom åter välkommen till fosterjorden, gjorde ett ytterst smärtsamt och nedslående intryck, har en viss ängslan försports öfverallt i sinnena här i staden. Talrika grupper hafva under de tvenne sista dagarne varit samlade utanför konungens bostad, landshöfdingeresidenset, och de skiftande rykten, som närts af de allt mera oroande bulletinerna, hafva, ju längre det skridit framåt, allt bestämdare uttalat den sorgliga aning, som tyvärr slutligen besannats. Särskildt i går, då man fått veta, att konungens krafter voro stadda i ständigt aftagande, voro uttrycken af den allmänna sorg och deltagande, med hvilka man emotsåg den oundvikliga krisen, synnerligen talrika. Mot aftonen visste man snart, att slutet ej var långt borta. Kl. 1(27 hemtades kongl. hofpredikanten prosten Olin till konungens dödsbädd. H. M:t tog nu afsked af de närvarande och sände hjertliga helsningar till sina frånvarande anförvandter. Konungen bibehöll full sans ända ä det sista. Döden kom stilla och fridull. För öfrigt uttalas i samtliga de organer af landsortspressen, som kommit oss tillhanda, efter det konung Carls frånfälle blifvit kändt, den mest oskrymtade sorg och en uppriktig saknad öfver den allmänt älskade konungens alltför tidiga bortgång. Tacksägelse och bön med anledning af konung Carls frånfälle hölls i dag i härva: rande synagoga, hvarvid en vald kör af