SUGIT GLVIVUTU HaUuT DIULIL HMICU BUUCIAIAUTL London; man visste också att Jurafederarionen hade gifvit sina delegerade ett manat impåratif att fordra generalrådets uppösande och upphäfvande af all myndighet ti Internationale. andra sidan hafva vi sett, att blanquivtlementet dragit sig tillbaka från kongressen tan att afvakta dess slut; derjemte har ett ref från Carl Marx till tidningen Corsaire Inderrättat oss, att Bakunin ochGuillaume lifvit utvisade ur Internationale och att letta steg motiverats med upprättandet nom Internationale af ett hemligt sällskap, 7 Alliance de la democratie socialiste, som rjorde anspråk på att styra Internationale 1ti en riktning, stridande mot dess grundjatser. Vi ha sålunda här en förening, vars medlemmar aflägsna sig, en del af ri vilja, andra emedan man bortjagar dem — ch som äfven sjelf aflägsnar sig, ty hon har veslutit — hvilket äfven Carl Marx bref ekräftar — att hennes generalråd skall örflyttas till Newyork. Allt detta antyder sannerligen icke, att hennes affärer äro lomstrande, och icke sörja vi deröfver; men mellertid skulle icke allt detta upplysa oss m orsakerna till splittringen inom Internaionale, om viicke sedan längre tid egde cännedom om de heterogena element, af vilka hon består. Likasom. hvarje revoluionär förening, som verkligen är värdig letta namn, räknar Internationale inom sig re eller fyra partier, som äro ganska eniga ned afseende på målet, men deremot myc: et splittrade hvad medlen angår. Må-l. et, det känner man: det gäller att störtal let närvarande. samhället, som är grundadt! oå kapitalets öfvervälde och ockrandet på arbetet, för att sätta i dess ställe ett samhälle, uti hvilket arbetet skall vara herre j: och kapitalet tjenare, och denna tjenare skulle man till på köpet icke gifva någon lön, utan tvinga honom att gifva sina tjenster gratis. I denna punkt äro kollektivister, mutuellister, nihilister, unitärer och federalister ense; men när man kommer till frågan om medlen, då framträda schismerna, hvilka snart antaga en oförsonlig karakter. Politikerne, d. v. s. de som i referaterna för kongressförhandlingarna i Haag kallades blanquister, äro för revolutionära medel, och en af dem, Vaillant, har på ett utomordentligt klart sätt formulerat partiets program. Det är bourgeoisien, sade han, mc TN pe LYS RR som eger kapitalet. Nåväl! om vi vilja komma på det klara med kapitalet, måste vi först krossa bourgeoisiens politiska makt. På hvad sätt? Genom att organisera proletariatets politiska verksamhet, det vill säga genom att konstituera proletariatet som ett parti, hvilket är absolut skildt från de egande klasserna, hvilket är riktadt mot dem och hvilket icke till något pris vill sluta förbund med dem. Det är af hat till bourgeoisien och för att bekämpa den, fortsätter Vaillant, som detta parti skall konstitueras, och det kan sålunda icke komma att stå i någon annan beröring med bourgeoisien än stridens. Samme Vaillant har dessutom framställt ytterligare en aforism, som utgör en fullständig resumå af politikernes åsigt, nemligen att striken är ett medel, men att barrikaden är ett annat, och det kraftigaste af alla. Men det är just detta som bekämpas, på venstra sidan af det nihilistiska partiet, hvars mest framstående personlighet är Bakunin, på högra sidan af det rent socialistiska elementet, som representeras af Carl Marx. Icke så som skulle dessa båda partier afsky barrikaden. Nej! de skulle utan tvekan begagna sig deraf, om detta medel syntes dem verksamt. Men efter att ha haft sin glansperiod, har barrikaden,i Juni 1848 och i Maj 1871, lidit rysliga nederlag. I medlemmarnes af den demokratiska och sociala alliansen ögon finnes det säkrare medel än detta, nemligen de medel, på hvilka Felix Pyat en dag anspelade uti den ryktbara toasten för den lilla kulan (omröstningskulan). Vi tro icke att det är nödvändigt att orda mer härom, men man finner tydligt orsaken hvarför Carl Marx och de andra socialisterne hafva brutit med dessa farliga medlemmar. Uti en af Carl Marx utgifven bok om kapitalet, hvilken är Internationales evangelium, visar han öfverallt, att han föredrar det ekonomiska kriget för det politiska, det må nu utföras medelst barrikader eller lilla kulam. I Haag, likasom förut i Genåve, i Basel och i Brissel har sålunda striden utbrutit mellan de olika elementen och mellan de olika revolutionära förfaringssätten, och det är slutligen det ekonomiska elementet och det ekonomiska kriget som vunnit öfverhanden: socialisterne hafva förjagat nihilisterne ur Internationale och tvungit den jakobitiska eller blanquistiska minoriteten att slå reträtt. Derefter hafva de beslutit att förflytta sällskapets styrelse till Newyork, der Carl Marx i all beqvämlighet skall kunna uppgöra sina planer till ett fälttåg mot kapitalet, utan att utsätta sig för de förtretliga tillfälligheter, som stundom uppstå vid användandet af barrikadmedlet. Sådan är Internationales ställning i närvarande ögonblick. Man hade talat om ett förbund mellan regeringarna mot det alltför ryktbara sällskapet; men fådagalägger icke det, som tilldragit sig i Haag, såsom vi alltid hafva påstått, att regeringarna icke behöfva synnerligen bekymra sig, och att det verksammaste och säkraste medlet att få Internationale upplöst är Internationale sjelf ? En statistik öfver Frankrikes förluster till följd af kriget 1870 och 71 gifyver följande data: Frankrike förlorade 12 städer (Strasbourg, Colmar, Metz, Zabern, Schlettstadt, Wissembourg, Hagenau, Mulhbouse, Sarreguemines, Thionville, Cha teau-Salins och Sarrebourg) och 1750 socknar med en befolkning af 1,600,000 personer, eller nära en tjugondedel af Frankrikes totalbefolkning. Det afträdda områdets areal är 14,900 qvadratmetres. Det eger tre stora arsenaler (en i Strasbourg och två i Metz), ett krutbruk (i Metz) och flere hundra krutmagasin, tolf fästningar, bland hvilka tre af första rangen (Strasbourg, Metz och Thionville). Lagskipningen sker här genom två appellationsdomstolar, elfva tribunaler i första instansen. fyra handels