Aftonbladet – 20 september 1872, sida 3

bruna kläder, här och der försedda mec svarta bläckfläckar, som gjorde dem ej oliks ett leopardskinn. Det var en medarbetare i Gravesendsbladet, och som han ej kunde få råka värden höll han fast uppassaren vid knapphålet och var synbarligen i ett kro. niskt tillstånd af nyheters uppsnappande. Men detta litterära lejon fick ej länge vara ensamt om sitt rof, På eftermiddagen höll en droska vid värdshusets port och en bred. exlad herre med fryntligt utseende, lockigt svart hår och en liten svart läderväska i handen, hoppade ur. Han beställde rum för natten och middag i kaffernmmet. Och låt se att middagen blir god, James, sade han till nppassarer; jag förstår mig litet på sådant der, jag! Det blef sedermera kändt, att han var mr Mullvany, tidningen Telegrafens ryktbare, specielle korrespondent; men detta kunde ingen ha gissat sig till på värdshuset, af hans sätt att der gå tillväga. Han bade ett helt kort samtal med värden, gick derpå in i rummet, der striden på lif och död hade försiggått, såg sig vårdslöst omkring samt begaf sig till rökrummet, der han rökade två cigarrer och tömde: två glas whisky och vatten. Han måste varit en förundransvärdt skicklig man, som efter att ha hört och sett så föga kunde vid sin återkomst till staden, skrifva en så målande skildring af tilldragelsen. Ja, hvad hade han sett? Hvad fanns egentligen att se? De två medspelande i dramat voro borta; endast de döda vittnenä till händelsen funnos qvar. Dervar muren, öfver hvilken den rymde förbrytaren hade klättrat, den omhvälfda båten ute på planen, under hvilken han hållit sig dold, fönstret hvarigenomhan. hoppat in, kuifven, med hvilken Frank Scorrier gjort sig qvitt sin angripare. Denna sistnämnde visades