Aftonbladet – 19 september 1872, sida 2

hade bref från henne sista veckan och hon berättade deri, att alltsedan jag råkade i rättvisans klor, har både prest och församlingsbor varit goda emot henne och gjort en insamling och nu skicka de af henne och gossen till Australien med skeppet Jason. Jason? Ja, skeppet heter så. Ni kan sjelf öfvertyga er om att hvart ord är sanning. Hon skall segla nu i veckan, — fråga ombord efter henne om ni vill — Martha Bradstock är hennes namn. Ni skall finna att jag inte säger osanning nu. Frank Scorrier erinrade sig isamma ögonblick att den qvinna, som hade sutit och gråtit på fartyget till hvilken Ellen hade talat så vänligt samt rekommenderat åt Franks välvilja, hette Marta Bradstock. Än sedan? Hvad rör det mig? utbrast ban otåligt. Lät mig bara tala till slut, återtog rymmaren; om ni nu räcker mig en hjelpsam hand att komma undan, ämnar jag om en tid, sedan skriket hunnit lägga sig, skaffa mig utväg att resa efter dit, der hustru min är. Hon är mig ännu trogen fastän jag har varit en dålig man och hon skulle väl bli alldeles ifrån sig af glädje om hon fann mig vara fri och hågad att föra ett redligt lefverne. Efter hvad ni nyss sade mig om ert sätt att tysta munnen på er hustru, svarade Frank kallt, så tänker jag att det blott skulle vara att göra henne en dålig tjenst, om jag vore behjelplig att åter förskaffa benne ert sällskap; inte heller är det troligt att de personer som gjort sammanskott åt er hustru funne sig rätt belåtna med att ni delade det med henne. Vill ni gå god villigt eller skall jag ringa? Han gjorde åter en rörelse med handen