Aftonbladet – 19 september 1872, sida 2

men han hejdade sig och sade brädskande och ifrig: Hör på, herre! för himlens skull drift ej ut mig till dem på detta vis! Jag är ej så förderfvad som ni tror. Tjuf har jag varit och mycket ondt har jag gjort på det viset, tillade han med en ängslig runkning på hufvudet, men aldrig har jag mördat, aldrig har jag skadat hvarken man, qvinna eller barn. Räck mig en hjelpsam hand, så vill jag bli en hederlig karl. Så visst jag lefver! Jag vill arbeta som en slaf och aldrig stjäla mera!s Jag sade er nyss att min tid var knapp, sade Frank. Det kunde väl förtjena att kosta några få stunder på att föra en stackars förvillad menniska tillbaka på den rätta vägen, kära herre. Jag skulle kunnat gå ed på att ni håller på att mogna för repet, blott af att höra er yttra denna fras — jag må ha mött er under hvilka förhållanden som helst, sade Frank föraktligt. Der hade vi hycklarens gudsnådeliga ton. Nis har ett hårdt hjerta, det har ni, herre. sade den andre och fixerade honom skarpt, Jag kan väl tro bi anser det för en lögn, om jag säger er att jag har hustru och barn ? Troligtvis skulle jag det, ehurn det föga skulle röra mig om ni talade sanning eller inte. Hör ändå på mig, herre; hvad jag nu säger er, är sanning, ja, så visst som bibeln är sann, Hon är en god qvinna, hustru min — en riktigt god och rättskatfens qvinna, som alltid hatat mina onda gerningar, gråtit öfver dem och talat med mig tills jag förlorat tålamodet och mången bång gifvit henne hårda slag för goda ord. Jag NA SER tr AA nn a ene NOAA Le TURE Hr KR UR NR EA