Aftonbladet – 18 september 1872, sida 2

KIA EEE EEE ANSE STOCKHOLM den 18 Sept. På annat ställe i bladet återgifva vi en r Göteborgs Handelstidning hemtad redoörelse för ett vid Göta artilleriregemente ållet majorsförhör af högst märklig be kaffenhet. Det var, såsom man skall finna sranledt af den klagan, som förts af en beäringsyngling öfver en — förut i tidninarne omförmäld — våldsamhet, som blifvit not honom föröfvad af en af regementets fficerare under pågående exercis. Mången torde vara benägen att anse hela ffären för en obetydlighet, och mena att n örfil, tilldelad en man i ledet af en offier, icke är någonting att göra väsen af. Med de seder och föreställningssätt, som oro rådande ännu för ett eller annat årionde sedan, då husagan florerade, då stryk, 1tdeladt åt underhafvande och underordnade, innu hörde till ordningen för dagen och då agen ännu genom de ytterst obetydliga ansvarsbestämmelser , som den stadgade för våld emot person, visade ett fördrag med råheten i seder, hvilket väl kunde sägas vara egnadt att underhålla och uppmuntra lensamma, var en sådan uppfattning ganska naturlig och skulle då troligen varit allmän. Men de nämnda tiderna äro lyckligtvis förbi, och med en annan tid hafva följt nya seder och nya föreställningssätt. Personligt våld mot underlydande sanktioneras icke längre af lagen och i samma mån som sådant våld till följd deraf försvunnit eller blifvit alltmera sällsynt, har också uppfattningen af det skymfliga uti att mottaga handgripliga tillrättavisningar blifvit en helt annan än tillförene. Det är derföre ganska beklag ligt då man finner personer, hos hvilka man är berättigad att förutsätta bildning och hyfsning, och hvilka innehafva sådan ställning att de böra gifva föredömen af laglydnad och sjelfbeherrskning, göra sig saker till förseelser af den art, som den ifrågavarande. Isynnerhet är detta ur flere synpunkter beklagligt med hänsyn till medlemmar af militärbefälet; ty först och främst skall tanken derpå, att gemenskapen är blottstäld för brutalitet och till och med skymfligt våld från befälets sida gifva när ring åt den obenägenhet för värnepligtens fullgörande, hvilken ännu på många håll förefinneg, och vidare är det att befara att sådana handlingar, som den här ifrågavarande, kunna reta till ett motvärn, ledande till de sorgligaste följder, då sådant af lagen med den yttersta stränghet bestraffas, Må man besinna att med den olika uppfattning af det skymfliga uti att mottaga en handgriplig tillrättavisning, hvilken är rådande nu mot förr, och med den ökade sjeltkänsla hos folket, som är en frukt af en mera utbredd folkbildning och af de föreställningar om menniskorätt och menniskovärde som raan i våra dagar insuper så att säga med luften, låter det mycket lätt tänka sig att en örfil, tilldelad en het och obetänksam yngling, kan besvaras med en dylik åt utdelaren. Ur moralisk synpunkt lärer knappast den förfördelades förseelse kunnabedömas strängare än förfördelarens, men lagen skulle drabba den förre med sin yttersta stränghet. Om det nu för disciplinen är nödvändigt;att lagen på sådadt sätt skyddar befälet mot våldsamheter af underlydande, så blir det deremot en bjudande moralisk pligt för befälet att icke genom sina handlingar utmana till sådana. Men huru beklaglig vi än: finna den i fråga varande officerns förseelse och huru oundgängligt vi, anse det vara att andan inom militärbefålet blir sådan, att dylika händelser icke må förekomma, så medgifva vi dock villigt, att der, såsom här förmäles ha varit fallet, förseelsen å den felandes sida öppet erkännes och beklagas såsom en öfverilning, faller på densamma icke någon alltför sträng moralisk dom. Det är icke heller med hänsyn till sjelfva den förseelse, som var föremål för undersökning, som vi anse det i fråga varande majorsförböret ega sin sorgliga märklighet, utan det är under: sökningsförrättarens beteende, som ger detsamma denna karakter. Man skall af redo görelsen inhemta, huru vederbörande auditör rent af systematiskt bemödade sig att för hindra den klagande att genom lagen vinna den upprättelse, som han ansåg sig berättigad att fordra; huruledes man, i uppenbar afsigt att begagna sig af klagandens enfald och okunnighet beröfvade honom stöd och hjelp af den person, som han anlitat för att JOlP er t havaka sin rätt, och hurubiträda sig av a ledes man icke försmådde a: med hotelser om det straff, som skulle drabba den it gande för en förment förseelse som han skulle ha begått, söka tvinga honom att nedlägga sin talan. Vi tillstå att vi finna hela detta förfarande så upprö rande, att vi anse det i hög grad förtjena att af det allmänna ogillandet brännmärkas. Saken är af den mest allvarliga beskaffenhet. Hvad skall menige man tänka om lik: heten inför lagen, då det spörjes att do. maren, på sätt som här skett, gör sig till sakförare och part emot en klagande, då denne är en obetydlig och underordnad person, samt begagnar sin lagkunskap och sin myndighet till att utestänga honom från utvägarne att vinna lagens skydd? Och Jong —— — AA om