Aftonbladet – 17 september 1872, sida 3

fikenhet, liksom denne varit ett skådespel enkom anskaffadt för hans tidsfördrif. Han sansade sig likväl hastigt, återfick förmåga att tala och sade med dämpad röst: . Hvad önskar ni? Förbarmande! sgade mannen med hes röst och upprepade ännu en gång den bed jande åtbörden. . Ni är förbrytaren som rymde ur jern vägskupen denna förmiddag ? Ja, jag är densamme och jag har blifvit jagad som ett vildt djur alltsedan. Hvad gör det er, att det är jag? Jag ämnar inte göra er något ondt; lägg ned knifven; jag skall inte göra er något förnär, hör ni. Frank märkte nu att han, utan atttänka derpå hade behållit qvar i sin hand knit ven, med hvilken han sutit och lekt då mannen hoppade in genom fönstret, Derför hyser jag ingen fruktana, sade han och kastade knifven Ifrån: sig på bor det. Det är inte min sed, tillade han föraktligt, att egna mycken omsorg åt mir personliga säkerhet och med all visshet skulle jag inte tillgripa en knif derför. Jag frågar er ännu en gång, hvad vill ni? Och jag upprepar: jag vill ba förbar mande! Jag önskar att få lägga mig här. inne, någonstädes, — under soffan, eller hvar som helst, och gömma mig, tills de djeflarna äro borta. De voro er således nära inpå lifvet? De voro alltför nära, för att det kunde vara trefligt. Och de såge att ni kom häråt? Nej, det tror jag inte. Jag gjorde ett falskt slag der nere i hörnet på planen bortom träskjulet. De rusade rätt nedåt stranden och jag smög mig in mellan bå tarne och tog ett hopp in genom fönstret. gom till min lycka stöd öppet.a