Aftonbladet – 17 september 1872, sida 3

Hvad var den gamle herrns afsigt med lessa forskningar? Menniskokärlek? — Icke len alldra ringaste! Intresse för ärendets leala behandling, jemförelser mellan de särskilda metoder af anklagelser och försvar, kritik öfver domens rättvisa, då fullt likställiga mål blefvo handlagda af olika domare? Icke ett enda solgrand! Han hade en fix id, att i många fall, synnerligen då förbrytaren blifvit tagen straxt efter en besången stöld, och förrän han hunnit realisera eller med fördel göra sig qvitt sitt rof, måste en betydande skatt finnas gömd på någon plats, endast känd af tjufven sjelf. Som nu mr Pentweazle var en skälm och dertill en enfaldig skälm, hade det blifvit hans sträfvan att göra sig nyttig för personer som råkat i förlägenhet — låna dem små summor till arvode åt deras sakförare, understöda deras hustrur och anhöriga, som hade blifvit bragta i nöd — men allt detta, för att lisma sig in i deras förtroende och sätta sig i stånd till att komma i besittning af det gömda tjufgodset. Detta hadesedanflera år tillbaka varit hans yrke oftast ntan någon annan vinst, än att bli utskrattad och narrad af de bofvar som han sjelf tänkt narra, men ändock, af en och annan liten framgång eggad att fortgå på den bana han en gång beträdt. Hanj leddes alltjemnt af en fixerad id att framtiden höll någonting riktigt stort i beredskap åt honom — att han en vacker dag skulle få i sina händer den skatt, hvarom han alltjemt hade drömt ock hvars egande: skulle godtgöra honom för den tid och de summor, som dess efterspanande hade kostat honom, Således fortfor han dag efter dag att noga följa brottmålsstatistiken, tåligt afbidande att hans stund skulle komma. Mr Pentweazle fortfer ännu att med Min pandö stög vandra af och an i rummet, å