Aftonbladet – 17 september 1872, sida 2

A inbjudarnes vägnar öppnade professor ossander mötet och tackade de närvarande r att de så talrikt efterkommit inbjudninen, hvafefter han föreslog att presidenten iberre De Geer måtte anmodas att såsom rdförande leda förhandlingarna för aftonen, vilket förslag med acklamation godkändes f de närvarande. Sedan frih. De Geer intagit ordförandelatsen och tillfrågat inbjudarne om de hade ågot att för mötet anmäla, uppträdde prossor Rossander åter, för att upplysa, hvarir inbjudarne ansett sig böra sammankalla tt sådant möte, hvilket, ehuru talrikt beökt, likväl kunde betraktas som en enskild ammankomst, Man hade vid några föreående tillfällen gjort den erfarenheten, att tskilliga icke-valmän infunnit sig på möena samt till och med deltagit i omröstingarne, hvilket haft till följd att man ej unnat af dessa möten med den allraringate tillförlitlighet sluta till valmännens åsiger. Det var föratt förekomma sådant, som nan ansett lämpligt att på det nu gjorda ättet försäkra sig om att endast valmän eltogo i förhandliftgarne. Man hade ock nsett lämpligt att mötet, ehuru enskildt, kulle bestå af deltagare från hela hufvudtaden och att icke distriktmöten, hvilka öretedde flere betydande olägenheter, anrdnades. Inbjudarne hade i bjudningsbrefren uppmanat att afgifva förslag till lämpiga riksdagsmän, och 135 sådana förslag lade inkommit inom den utsatta tiden. Proessor Rossander föreslog, att man skulle äsa upp det förslag, som utgjorde resultaet af dessa 135 listor och bringa under liskussion de namn, som de inbjudna, icke nbjudarne, uppstält,. — Detta förslag godsändes. Kongl. sekreteraren W. F. Dalman ansåg I: sig på gifven anledning böra upplysa, att statsrådet Bergström verkligen vore valbar : för hufvudstaden. Ordföranden uppläste derefter den lista, l som utgjorde sammanfattningen af de namn, hvilka förekommit på de insända listorna, och angaf för hvarje namn, huru många sånger det förekommit på förslagslistorna. Mötet beslöt derefter, att proposition skulle röras å hvarje namn i den ordning, som de senom listornas summering erhållit, dock med undantag från denna ordning för de hittillsvarande riksdagsmännen, som skulle frågakomma först, utan afseende på de inkomna förslagslistorna. Frih. J. A. Gripenstedt, som hade erhållit 130 röster på inkomna 135 listor, antogs enhälligt med acklamation af mötet till dess kandidat. Detsamma blef fallet med frih. A. H. E. Fock, samt hrr boktryckaren W. Wallden, häradshöfdingen R. Th. Carlen, kommersrådet J. Sjöberg och kommendören A. Adlersparre. Vid uppläsandet af hr S. A. Hedins namn, som fanns upptaget på 103 listor, hördes allmänt ja, blandadt med några nej. Professor P. H. Malmsten föreslog då, att man borde anställa omröstning om de kandidater, hvilkas namn ej enhälligt godkänts, och ansåg skräddarmästaren G. W. Roos att denna omröstning borde ske medelst händernas uppräckande, hvaremot k, sekreteraren Dalman ville att man skulle utröna röstpluraliteten genom att de närvarande delade sig till höger och venster, i hvilken framställning professor Malmsten instämde, under det dr A. Sohlman förenade sig med hr Roos samt utvecklade och förtydligade dennes förslag och visade att denna metod vore den enda praktiska i en så stor församling och i en med menniskor alldeles fylld lokal och att den vore tillförlitligare än både det hos oss eljest öfliga ropandet och andra metoder, emedan för hvarje gång motprof kunde anställas, då de som röstade nej i sin ordning uppsträckte sina händer. Efter denna diskussion blef handuppräckningen slutligen antagen som voteringsmedel, och då hr He din derefter sattes under omröstning, syn tes för honom en högst betydlig pluralitet, hvarför han uppsattes såsom mötets kandiat. Dernäst upplästes v. häradshöfdingen A. mW. Dufvas namn, som erhållit 39 röster på listorna. Ett öfvervägande antal nej hördes då i salen. Prof. Rossander uppträdde då och erinrade om det politiskt kloka deruti att icke utestänga hr Dutva från Andra kammaren. Man borde icke göra på samma sätt, som man erfarit hafva inträffat i landsorterna, att de moderata undanträngts af mindre moderata representanter. Om vi ogilla att landtmännen uteslutit flere af de gamla riksmännen för att ditsätta mera deciderade anhängare af landtmannnapartiet, böra vi icke göra på samma sätt. Vi i rikets första stad borde se sakerna ur en upphöjdare synpunkt och icke begagna det barnsliga motivet: det var den andre som började. Trodde man sig genom hr Dufvas uteslutande omintetgöra hans inflytande hos landtmannapartiet, så bedroge man sig, ty de stora frågorna afgöras ej genom riksiagsmännens yttrande på riksdagen, dit representanterne nog begifva sig med redan färdiga åsigter. Genom hr Dufvas val skulle man räcka en försonlig hand åt landtmännen. Genom hans uteslutande skulle man kanske ännu mer vidga svalget och öka splitet. Det var i afseende på grundskattefrågan, som man haft att förebrå hr Dufva något, men den frågan skulle väl ej stå ensam bland de ärenden, som kunde förekomma på riksdagen, och oklokt vore väl att för endast en fråga fråntaga en representant hans plats i riksförsamlingen. — Folkskoleinspektören Meijerberg och prof, Malmsten instämde med hr Rossander. Vid förnyad omröstning medelst handuppräckning befunnos meningarne i afseende på hr Dufva vara mycket delade; men ordföranden förklarade sig anse nej-meningen vara något öfvervägande, emot hvilken uppfattning dock ett stort antal af de närvarande protesterade, och blef emellertid hr Dufva tillsvidare icke definitivt upptagen på kandidatlistan. Då ordföranden derefter nämnde kapten Mankell, som på de inkomna listorna hade erhållit in summa 9 röster, hördes ett, så vidt vi kunde förnimma, enhälligt nej. Af de förra riksdagsmännen hafva,såsom et Erie FR RK DR FA ———