hushyrorna till middagsmaten. I förstnämnda afseende lemna de sjelfva berlinarne med deras Barachianer långt efter sig, tyi Wien är det endast de mera välmående som i ordets egentliga bemärkelse kunna bo. Den stora medelklassen packar sig så tätt samman som möjligt, och den fattiga arbetarebefolkningen kan på det sättet få logera in sig i Pratern eller taga nattqvarter på de luftiga bänkarne i offentliga trädgårdar. Då jag för kort tid sedan. skrifver det danska bladets korrespondent, uppehöll mig i Wien, gjorde jag der bekantskap med en embetsman, som hade hyrt en bostad i en fjerde våning, hvilken bestod af två rum, kök och tambur, för en summa, hvilken efter hans egen uppgift vida öfversteg hans inkomster. Men min företagsamme vän var icke rådvill. Med hustru och tre barn flyttar han in i det ena rummet, hyr ut det andra, ställer fem sängar i tamburen . och annonserar om att sofplatser till2 gulden i veckan (ungefär 3 rdr 35 öre svenskt riksmynt) pr stycke äro att hyra i en stilla och anständig familj. Redan samma dag voro de uthyrda. Då jag händelsevis en afton måste tala med mannen, fick jag en vacker inblick uti en wien-interiör: de fem snarkade redan i sina respektive sängar, och då det slutligen efter åtskilligt besvär lyckats mig att slippa in i familjens eget rum, såg jag den fine hyresgästen, deras kammarherre, som måste gå igenom herrskapets rum, i liflig konversation med frun, som gjorde sin aftontoilett, under det mannen, klädd endasti under-onämnbara, vVaggade en af de små. Man bör icke tro, att min ankomst åstadkom något bryderi hos sällskapet. Frun fortsatte sin dekolletering — naturligtvis endast till en viss gräns — under det-herrn öch jag gjorde upp vår affär i all sköns lugn, alldeles som hade vi be funnit oss på mannens embetsrum. Då jag skulle gå, måste pigan stiga upp för att öppna porten, och jag har mer än en misstanke öm, att hon sof på köksbordet, enär jag från tamburen, hvilken nästan alltid är en filialafdelning af köket, fick sigte på en hög sängkläder på nyss nämndaupphöjda plats. Det anförda lär alldeles icke höra till undantagen i Wien. Så långt har man ännu icke kommit i Stockholm. Här nöjer man sig ingalunda med en dylik bostad. Antingen skall man hafva en våning på många, stora rum eller också ingen. Det finnes verkligen mer än en ganska respektabel familj, som ännu ej vet hvart den skall flytta den 1 Oktober. Förr eller senare måste Wienmodet införas äfven här. Då först kan man måhända uppskatta värdet af att bo komfortabelt. Det der Under sammå tak, som icke ens på Dramatiska teatern vinner bifall, blir kanske slutligen en ren nödvändighet. Råkat man då på samma gång ut för En obehaglig herre, som skall bo inne hos familjen, har man visserligen icke något superlativum af det trefliga enligt hittills gällande begrepp, men man fär vara nöjd. Kungliga teaterdirektionen har under den förflutna veckan haft en ganska omvexlande repertoire på dramatiska scenen, Först visades En obehaglig herre mellan kl. half åtta och nio samt derefter Under samma tak. Sedan man hällit på med det ett par aftnar, flyttades Under samma tak främst på programmet, och En obehaglig herre fick först derefter göra sitt inträde. Kom nu och säg, att det icke gifves någon omvexling uti Dramatiska teaterns r6pertoire. Och likväl är publiken icke nöjd. Men när blir publiken nöjd. Om tidningarne vilja vi icke tala. Dem känner man. De hafva alltid varit oförnöjda och krångliga. Emellertid har hela Stockholmnu åter infannit sig på sin plats. Förliden måndag var Dramatiska teaterns salong uppfylld af alla dem -som man är van att se vid en första representation. Högst få luckor märktes. En och annan dröjer kanske ännu vid Saltsjöviken, ehuru det börjar flägta svalt på verandan omaftnarne i mörkret, och en och annan är måhända ännu qvar på kontinenten, men de äro verkligen högst få som ej infunnit sig på appellen. Detsamma synptes äfven förliden fredag i Stora teaterns salong, då Martha gafs och publiken med förnyadt nöje återknöt bekantskapen med fröken Moes behagliga röst och särdeles intagande Spparitide. Men ännu är säsongen dock icke börjad på fullt allvar. Förstskola vi välja riksdagsmän. När det valet väl är aodanstökadt, kunna vi med godt samvete tänka på alla de andra nöjena. Det var åtminstone hvad fröken Valborg sade oss härom dagen: Tänker fröken sjelf välja? frågade vi Icke denna gång, svarade hon utan rin gaste förlägenhet. Men det kommer nog en tid, då äfven vi qvinnor få vara med och säga vårt ord i angelägenheter, som icke röra mannen mer än qvinnan. ; De avinnorna. de avinnorha!