tresse för sina politiska rättigheter kan ett folk os till ett rätt bruk af desamma; den slappar dess fosterlandssinne, ty detta har sin rot i kärleken till fäderneslandets fria författning och i en rätt uppskattning af de medborgerliga rättigheter, som i denna författning ha sin fasta grundval; den undergräfver sjelfva frihetens bestånd, ty blott det folk förblifver fritt, som rätt lärt sig värdera fribetens välsignelser och derför äfven med glädje påtager sig dess oeftergifliga pligter.I följande nummer sysselsätter sig tidningen särskildt med de förestående valen i Malmö och yttrar med afseende å dem bland annat följande, som väl kan förtjena att uppmärksammas äfven på andra orter: Då vi, såsom i går, med ledsnad omnämna den likgiltighet för riksdagsmannavalen, som visat sig rådande på många ställen inom landet, kunna vi men tillförsigt gifva vårt egetsamhälle det vitsord att åtminstone mot detta ingen likartad beskyllning kan göras. Frågan — målsmän, enom hvilka vår stad skall deltaga fäderneslandets lagstiftningsarbete under den nu instundande riksdagsperioden, har tvärtom under de senaste månaderna här utgjort det ständiga ämnet för den lifligaste diskussion. Visserligen har ej något allmänt valmöte blifvit utlyst hufvudsaklicef af det skäl att detta medel, såvida Före f förut gruppvis enat sig om vissa kanCadater, visat sig oftare leda till villervalla än till reda och klarhet; men i mindre som större Eretsar har frågan fortfarande upptagits till öfverläggning, under den varmaste önskan att de män vid hvilkas namn valmännen komme att stanna, verkligen skulle blifva sådana, till hvilkas åsigter, kunskaper och förmåga alla kunde skänka sitt hela och odelade förtroende. Hvad de åsigter beträffar, som man önskade finna hos de boer åt hvilka staden skulle lemna sitt ord, har, så vidt vi kunnat förnimma, en punkt för alla varit afgörande: de måste fast och allvarligt motsätta jig de försök, som möjligen kunna göras, att beröfva staten den intecknade tillgång, den eger ijordfastigheten och vältra en motsvarande skattebörda öfver på bevillningen. Om deras åsigter i denna punkt får intet tvifvelsmål ega rum; vigtig som denna fråga är för hvarje stad, är den för Malmö helt enkelt en lifssak. Sammanräknar man krono-, kyrko-, fattigoch kommunalskatten här i staden, utgör vårt samhälle ett af de strängast beskattade i landet; lägga vi härtiN stadens till ett par millioner uppgående skuld och de ofantliga kostnader, vår af naturen föga gynnade bamn ständigt kräfver i samma mån som stadens förelse utvecklas, så måste hvar och en betrakta som ett hänsynslöst vansinne att låna sin hand åt ett rr betungande af vårt samhälles framtid. i hvilken grad skulle ej detta ske 5 i så agg oe pg i ae et) igt en framför oss liggande öfversi; öfver den 4 1869 års öser s-komiteer i Mål möhus län åsatte bevillning efter 2:dra art. för jordbruksfastighet, annan tight samt för kaHa eller arbete, uppgick bevillningen för fr ruksfastighet inom hela länet (när man fråndrager städernas jordar) till rdr 61,105. under det att Malmö stads bevillning efter 2:dra art. samtidigt uppgick till rdr 50.489: 68. Med den utvij Rn folkmängd och rörelse, vår städ under de sista tre åren vunnit, har dess bevillning proportionaliter ytterligare stigit. Vill man nu till bevillningen öfverflytta hvåd som hitintills under århundrade såsom jordränta, kronotionde, rustoch rotehållningsskyldighet m. m., så kommer Malmö stad att af denna nya börda draga nära nog lika mycket som hela Malmöhus läns jordbruksfastigheter tillsammans. Måste vi således der, hvarest en fråga af denna natur kan förekomma, ega kraftiga, pudige och kunniga representanter, så är det andra sidan lika oeftergifligt att de äro kloke, hämane och hofsamme män, hvilkas kraft ej spiller sig i utmanande demonstrationer eller besinningslös häftighet. Ty, såsom vi mera än en gång hafva yttrat, en sj et mellan stad och land är någonting så beklagligt och onaturligt, att dem omsorgstullt och i det yttersta bör skys, ej sökas. Hvarje billig lösning af frågan, aNArja förändring, bom utan ått kränka andras rätt kan ledå till landtbrukets fromma, böra städernas representanter villigt tillmötesgå, aldrig förglömmande att jordbruket är och, såsom yi hoppas, alltid skall förblifva vårt lands vigtigaste hufvudnäring och att derföre dess stigande utveckling och förkofran på det närmaste sammanhänger med fosterandets.