Aftonbladet – 16 september 1872, sida 3

utt de blott dikteras af din allsinte oförklarliga ovilja för att lemna fädernesland, vänner och din trolofvade. Men denna ovilja skall nog snart lemna rum för ett nytt hopp, min käre unge vän; du skall — Hvad i himlens namn, står nu på? Ett högljudt sorl af många röster och fotsteg af springande menniskor kom allt närmare, drog förbi värdshuset och försvann åter på afstånd. Förmodligen hetsjagten efter den eländige rymmaren, sade Tom Callow. Jag är alldeles af samma tankar som ni, mr Maunder, angående dårskapen, ja, det rent utaf klandervärda i Franks yttranden såvida man inte får taga dem såsom ögonblickets infall, Jag tror det blir bäst att vi sluta detta samtal nu, så mycket mera, som vi nätt och jemnt ha tid på oss att hinna med bantåget. ett enda glas, Frank! Gud vare med dig, hedersgosse, och välkommen åter till oss snart och välbehållen samt med samlad förmögefihet! Frank följde sina båda vänner till porten, Då de kommo ut på gatan funno de folkträngseln större än förut; alla menniskor på platsen tycktes vara i rörelse. Den rymde förbrytaren hade setts smyga straxt utom staden, men då han märkte sig vara observerad hade han åter gifvit sig ut på fältet och försvunnit i mörkret. Snart skulle han likväl utan tvifvel bli gripen, det kunde omöjligt slå fel, ty ban var halt och sårad och jagad nästan till. döds och nu voro stadstjenare efter honom på alla håll. Sedan Frank Scorrier hört allt detta, återvände han till sitt rum, hvilade armarne på bordet som ännu var betäckt med fragmenter af deserten, satt och lekte tankspridd med en knif som låg framför honom och tänkte på det samtal som nyss hade egt rum,