Aftonbladet – 16 september 1872, sida 3

finnes en utgång, såvida man går öfver åt andra sidan af det nedsvärtade ladulika boktryckeriet nere vid dess yttersta ända; efter att hafva stigit utför några trappsteg, kommer man derefter ned på en oren, illa ade gata, som sträcker sig ned till floen. I ett af desmutsigaste och mörkaste husen vid Tremaine-court, der alla hus äro smut siga och mörka, lefde mr Pentweazle. En suddig och nedrökt inskription på dörrposten underrättade om att han var att träffa i bottenvåningen och den som möjligen önskade komma in, skulle troligtvis af alla sina krafter hafva slagit på den stora, svarta porten, till dess man ända invid kanten af dörrposten möjligen hade märkt en omålad knapp, vid hvars vidrörande man på ett, som det tycktes omätligt långt håll, fick höra ett spöklikt ljud af en liten spräckt ringklocka. Derefter följde ett gnisslande ljud och den svarta porten öppnade sig hemlighetsfullt, liksom rörd af osynliga händer; man befann sig i en trång passage, fullsatt med korgar, hvarur gammal, halfmultnad hälm stack fram samt ätskilliga gamla pappersluntor och dokumenter, fläckiga och fulla af spindelväf. . Under tiden hade porten åter ljudlöst slutit sig till efter den besökande; man torde då funnit lämpligast att gå vidare och inträda i ett gqvadratformadt, lågt rum, halft kontor, halft bibliotek. En nött, turkisk matta, ett stort skrifbord, en hög skrifpulpet, en bokhylla, hvars innehåll vi sedermera få tillfälle att nämna; ett något, som fordom torde värit en spegel, men hvars bilder nu framstodo så dunkla och vinda, att betraktaren lätt kunde börja oroa sig för att han ej vore rätt nykter; slutligen en jernvägskarta, synbarligen ryckt ur en