Hur har det blifvit kändt? frågade mr Maunder. Af den misshandlade mannen sjelf, sir, som kom till stationen och ledde polisen på rymmarens spår — häråt Gravesend. Fattig sate! sade Frank; det synes verkligen vara föga hopp för honom då. — Tack, min vän; det var beskedligt af er att underrätta oss, tillade han vänd till upppassaren som begrep vifiken och gick. Du ämnade säga något nyss, Frank, sade Tom Callow. Nog går det lätt för er båda, började du; — hvad menade du? Jag ville säga att nog går det an för er båda, som få stanna qvar i England, att resonnera så lugnt — för er, mr Maunder, med eder indrägtiga praktik och för dig, Tom, som inte heller står på bar backe; men hårdt, fördömdt hårdt är det i alla fall för en stackare som jag att resa bort. från allt — från den, som Ran älskar och att gå i frivillig lendsflykt för många år, un der ganska svaga förhoppningar om attlyckas i sina företag. En tystnad uppstod. Tom Callow tömde häftigt ett glas vin, stack ned händerna. i fickorna och lutade sig baklänges på stolen som han stödde emot väggen. Mr Maunder tog en spetsig brödknif, som låg på bordet, började leka med den, balanserade den öfver fingret och vidrörde lätt den skarpa eggen med tummen. Slutligen yttrade han: Min bäste Frank, det skulle göra mig verkligt ledsen om jag kunde tro att hvad du nu sade, är ett uttryck af dina verkliga tänkesätt; jag anser mig nemligen förbunden att säga dig rent ut, att de skulle göra dig föga heder och stå i en bestämd strid emot den föreställning jag gjort mig om din karakter. Men jag vet att dina ord tb rätt uttrycka hvad du tänker; jag ve!