Aftonbladet – 16 september 1872, sida 2

missbelåtenhet och först efter en stund tyck tes hans lynne hafva återvunnit sitt van liga, sorglösa lugn. Mr Womersley skulle inte kunnat förlåta mig om jag inlåtit mig i spekulationer; jag känner honom för väl för att föreslå något dylikt, tänkte han. Den gamle herrn skulle svimmat vid blotta föreställningen och gamle Maunder skulle skakat på sitt lärda, juridiska hufvud och Tom Callow skulle fått en min som en lik. bjudare och alldeles tagit sin hand ifrån mig. Ha! ha! ha! det voro, vid min själ, liksom en bomb sloge ned emellan dem, om jag vid middagsbordet i dag sade, att jag börjat tänka på att ändra plan och i stället för att fara till Australien ville med upp offring af min passagerareafgift i morgon resa upp till London för att börja en ny bana som börsspekulant i statspapper! Jag tycker mig se gamle Maunders min! Han skrattade helt högt vid denna före ställning, men blef snart åter allvarsam och tillade än en gång med en viss retlighet j rösten: Ja, nog kan det gå an att skratta, men fördömdt hårdt är det i alla fall att få gå igenom hvad jag har att vänta, i synnerhet då vinsten i klingande mynt blir så ringa. Då Frank kom fram till värdshuset, fann han en hop menniskor ännu stå sysslolösa vid dörren och prata om fångens djerfva rymningsförsök. Han skulle föras från Millbank till fångskeppet, sade de, och satt i andra klassens vagn mellan två fångförare. Och ett ögonblick, då hans väktare voro inbegripna i samtal med andra passagerare, — ty emedan han hade handbojor ansågs försigtighet icke vara så synnerligen af nöden -lyckades han slå upp dörren och göra ett språng ur vagnen. Ett underverk var det att han ej blef