Aftonbladet – 14 september 1872, sida 3

ES vara tllbåll för fasaner och annat fint vildbråd. Jag är liksom sönderbruten i alla leder och trött som en hund. Dermed kastade han sig tillbaka, lade sina båda fängslande händer under sitt hufvud och var efter några sekunder djupt insomnad; men sömnen blef ej långvarig, han spratt häftigt till och vaknade med en ed på läpparne och ett uttryck af vildt trots i sitt ansigte. Tillbaka! skrek han, annars — Han såg sig omkring med en förvirrad blick och ryste samt reste sig småningom npp i sittande ställning, Det var en stygg dröm! mumiade han. Jag tyckte att de voro öfver mig, — jag såg pistolpiporna gapa öfver mitt ansigte och det var nägg slut på hela glädjen. — Glädjen! Jo, jag tackar! Men det kom sig bara af att jag föll så hårdt ur vagnen och att jag inte fårt en smula att äta eller dricka sen i morgse; huru jag nu skall få mig en bit mat, det vet iute jag. Om jag blott vore qvitt de här fördömda armbanden! Förr kan jag ju knappt röra mig. Jag kan just undra om det finns en smed dernere i byn och huru: dan karl ban är? Om han har hjerta i bröstet för en jagad stackare som jag, eller om han tänker genast lemna mig i händerna på de bofvarne, Jag får lof att förr eller senare våga försöket, ty på länge de sitta qvar duger jag ej till myc: ket, det bästa som jag kan företaga mig Du, är att krypa härifrån, så godt det låter sig göra, och söka att smyga mig ini någon af förstäderna sedan det blifvit mörkt; det finns väl något hål att krypa in uti derstädes. Det var i Gravesend — eller var det måntro i Stroud? — som J98 Shau berättade mig hurn han låg nedkrupen i po tatös ända upp till halsep — ntbus, då