Aftonbladet – 14 september 1872, sida 3

gång satte han sig ned på marken och förblef der minst flere minuter stilla. Först försökte han att hopklämma sin ena hand så mycket som möjligt och draga den ige: nom handklofven; när han fann detta vara omöjligt, grep han om sina bojor med ett nästan vansinnigt raseri och sökte vrida sönder dem. Fäåfängt! Han måste uppigen och linka vidare, sedan han likväl först hade förhjelpt sig till en kraftig stör som han fick se instucken i häcken. Qvällen var nu långt framskriden och han befann sig ännu ett godt stycke väg ifrån staden utan att ha kunnat uppgöra en plan för att bli qvitt sina bojor, då han hörde ett sakta ljud af hjul på vägen nedanför sig. Han stannade och böjde sig ned för atttitta genom häcken, hvem det var som kom. Tilllika med ljudet af hjulen, hördes äfyen en manlig röst sjunga; omgifyen af ett moln af dam, syntes snart en kringvandrande kittelflickare, som på sin skottkärra sköt sin tarfliga verkstad, en liten slipsten och de verktyg som han behöfde till sitt yrke; på en krok, på kärrans ena skakel hängdefyrfatet der han gjorde upp eld då han arbetade ; det var likväl nu kallnadt och mörkt, Kittelflickaren var synbarligen en glad själ och hans ansigte, ehuru ganska svart och nedsotadt, hade ett särdeles godmodigt ut tryck. -Inom ett ögonblick insåg bofven på andra sidan om häcken, att här yppade sig en utväg till att bli handklofvarna qvitt. Kunde han förmå kitteldickaren att bjelpa honom, så skulle det snart yara slut på alla bekymmer i detta fall. Först beslöt han att våga ett försök och var just på väg att ropa åt vandringsmannen att stanna, då han började tveka. Att bispringa en förbrytare vid rymning, var ätt sjelf begå ett brott