Aftonbladet – 14 september 1872, sida 3

han hade deserterat och sergeanten tittade in men såg honom inte. Ja, Joe hade det bra sedan, han, och allt gick honom väl i händer ända tills hans råkade i det der slagsmålet för två år sedan. Om jag nu bara kunde hitta reda på samma plats och krypa undan der öfver natten, så skulle det nog gå bra sedan, men så länge jag har på mig dessa satans jernringarna kan jag ju inte komma någonstädes, ntan får gå med skramel som en kopplad hund. Medan ban yttrade detta, steg han upp och släpade sig med ytterlig möda upp ur diket på den motsatta sidan. Sömnen hade icke gifvit honom igen hans krafter och han kände sig nu i vida högre grad stel och ledbruten än innan hap lade sig ned. Emellertid begaf han sig af, i skuggan af en tät och hög häck, som sträckte sig vid sidan a en körväg på andra sidan af den nämnda höjden. Stapplande på hvarenda trädrot och mumlande eder och förbannelser för hvar gång, ofta gående alldeles böjd då häcken var så låg att han kunde ses från vägen, än krypande genom buskspår, än långsamt och med plåga stigande öfver stättor, skred den eländige mannen vidare på sin sörgliga vandring. Ett par gånger — till exempel då en ar betare med tunga steg vandrade hem från åkern, eller då en vagn, tungt lastad med Kentisk lpi gnisslande skred fram på den hvita, kalkbestrudda vägen och formannen tröstade sig i ensligheten med att skråla en melodifattig slagdänga — kastade sig rymmaren rokläng ned p marken och vän tade tåligt tills faran åter var öfver, För hvar gång då han ånyo reste sig upp. tycktes han med förnyad bitterhet känna omöjligheten af att fort komma vidare, så länge hgos händer voro slutna i bojor; ex