Aftonbladet – 14 september 1872, sida 2

nadshistoria, yttrade Ellen, sedan de åter voro i båten och på väg tillbaka till stran den. Troligtvis den gamla historien, sade Frank vardslöst: en drinkare till man som bringat huset i elände, derefter hans död och till slut en summa, samlad genom sub skription ibland grannarne, för att hjelpa henne ut ur landet. Hon tycks inte: just vara något särdeles lofvande subjekt, men jag vill ändå ha uppmärksamhet. på henne under resan, efter min älskling synes fattat ett visst fntregse för henne. Q, haru gerna jag skulle velat dröja ända till din afresa, Frånki sade Fllen medan C-A upp till värdshuset, men det får de ging. . — Farbgor är bestämd för att ag visst inte. um. tAeet och dess tervända hem med sista ... to wt ju utom, — ifall vi äfven dröjde, skune .. ej få vara tillsammans med dig, då du skall gifva en middag för de der odrägliga menniskorna. Frank log. -De odrägliga menniskorna, svarade han, äro min jurist, hvars outtröttliga nit jag har att tacka för att något räddades undan skeppsbrottet, då gården gick under klubban, och min kusin, som har bevisat sig vara den redligaste vän. Det är ett gammalt löfte att de skulle äta middag med mig sista aftonen i England. Då de unga kommo till värdshuset, funno de-mr Womersley redan sysselsatt med anordningar för hemresan. Den gamle herrn var så ovanligt kort om hufvudet, att Frank vågade yttra en förmodan att han hade blifvit störd under sin vanliga förmiddagslur. Rätt gissadt, min gosse, sade han och nödgades mot sin vilja småle. Saken är verkligen den, att jag just skulle taga mig on blund, då det blef ett fördömdt skrål och skrik ute på gatan; alla här i huset rusade