Aftonbladet – 14 september 1872, sida 2

rt RR svarta klädning. Ellen böjde sig ned och lade mildt handen på qvinnans axel. Ni är bedröfyad, sade hon med sin ljufva röst. Kunna vi göra något för er?2 Qvinnan skakade på hufvudet men svs rade intet. Är ni en af emigranterna? Skall ni följa med detta skepp? Ja, sade qvinnan sakta. N: ensamt med ert barn? återtog Ellen. Hon kastaas 20 blick på qvinnans svarta drägt och tillade: — Mar nå fr hon höjdo Ja, sade den senare . -nkll4 ja sitt hufvud, men såg åt ett annav .... jag — jag har förlorat honom. Kunna vi inte alls vara er till någon hjelp? upprepade Ellen. Har ni allt hvad som behöfs för den långa resan ? Jag tror det, svarade qvinnan kort. Frank såg på Ellen och höjde på axlarna, men den unga flickan hvars hjerta var fullt af godhet, böjde sig ännu en gång ned och yttrade: Denne herre reser ut med skeppet. Kanske skall han bli. i tillfälle att tjena er, eller att visa er någon vänlighet. Hvad heter ni? Mitt namn är Martha Bradstoak och jag får ödmjukt tacka er, miss; men allt hvad jag önskar, är att få vara allena. Ni tänker så nu, sade Ellen, men den tid kan komma, då ni tänker annorlunda, Farväl; Gud välsigne er och gifve er lycka i det nya hemmet! Hemmet; upprepade qvinnan häftigt och bittert i det hon ryckte på sig; men en bättre känsla tycktes få välde öfver henne; — hon fattade den unga flickans hand och kysste den, Derefter sjönk hon åter tillbaka i sin stumma sorg. Jag skulle vilja känna den qvinnanslef