Aftonbladet – 13 september 1872, sida 2

och ny energi åter vaknat i deras hjertan, Och qvinnorna! somliga utdelade med gäll och häftig röst befallningar till männen, hvilka arbetade med att föra omnord dragkistor och packlårar; med lika ledig tunga öfveröste de skeppets besättning med otidigheter, som de i land hade farit ut mot sina män på krogen eller i poliskammaren; anIra sutte stämma, förvirrade, ljelplösa. Pa mängd barn saknades icke heller. Somliga Af dem sprungo af och an, fingo sina mustiga knuffar och stupade omkull, men voro i när sta ögonblick åter på benen, lika glada som förut af förnöjelse öfver det nya i hela deras omgifning, medan andra, rädda och blyga, höllg sig tätt intill sina mödrar, Det var icke tid nu, i detta chaos af gå ende och kommando, at bärande, knuffande, klagande och svärjande, att känna sorgen sfver skllemessan från det gamla fädernes andet, eller ett stygn i samvetet hos dessa stackars menniskor öfver hvad som driivit lem att slita så starka band. Härtill skulle let blifva tid nog längre fram — då de varit en månad eller aå på sjön och alla bis storier blifvit förtäljda, alla visor sjungna, alla söndertrasade gamla tidningar, som da tagit med, lästa och omlästa med hög röst inför en cirkel beundrande åhörare af f. d. läraren i den söndagsskola, hvars boklärdom ansågs vara alldeloa obegripligt stor. Då äg, sedan alla andra tidsfördrif komma att tryta, stå lutade öfver relingen och stirra utåt den eviga, omätliga rymden af bimmel och haf, torde väl hända att hos några minnet vaknar af det forna hemmet I fädernebyn, af gamla vänner och grannar, af det lif och det arbete som varit, Då torde väl hända att en och annan lägger handen öfver sina ögon emat solstrålarna och sorgsen blickar tillbaka på den väg skeppet har löjt i vågen, saknande det som varit och oviss om framtiden,