Aftonbladet – 13 september 1872, sida 2

dan hon sjelf sett huru trefligt och väl allt var anordnadt åt honom. Officern som blott hade hört början af hen: nes yttrande, log, Ja, nog har mr Bcor rier och aktersalongspassagerarne all kom fort, om de också icke ega så stora sofplat ser som på landbacken eller så breda och säkra promenadplatser som Pall-mall, men de ha i alla fall rikligt med mat och dryck. de ha böcker om de vilja läsa, ett piano om de vilja musicera och spelbord ifall deras håg står åt det hållet. De ha det nog bra derom kan jag försäkra, men då denne herre talade om emigrantskepp, hade han troligen sextonpundingar i tankarne. Sextonpundingar! Ja, miss; mellandäckspassagerare, betala sexton pund föy person. Ni kan häri från och på lämpligt afstånd få en föreställ: ning .om saken. Kom med, om ni behagar. De gingo fram till kanten af akterdäcket som genom ett tält var skyddadt för de brännande solstrålarne och dörifrån skådade de framåt fördäcket. Der inklämde mellan balar och lårar, stora korgar med ankor och gäss samt kättar för boskap hvarifrån de fyrbenta resenärerna stucko ut sina horn och tungar, såga en förvirrad massa al menskliga hufvuden, armar och ben som knuffades och trängdes om hvarandra. Dessa voro mellandöckspassagerare, De voro komna från alla delar af landet Axelbreda och solbrända jordbrukare frå Pssex, bleka, rödögda vätvare från Spital Åelds, icke eländigare nu, än de förr vari det i sina osunda, fattiga kojor, men ickt heller i den ringaste grad lifvade genom utsigterna till det nya hemland som vän tade dem; der voro siuga män från Norden som ej af brist drefvos till att emigrera men af beräkning att vända ett litet kapi tal till ett större; afskedade kontorister och bankrutterade köpmän — unga män, så ned slagna genom känslan af lidna motgångar, att de i förtid åldrats; gamla män, så tröstade genom att de som vorp deras närmarte icke ville lemna dem qvar efter nig, att nytt hopg